Atropine noridem

Vuxna

- Behandling av bradykardi: administrera 0,5 mg intravenöst. Upprepa dosen var 3:e till 5:e minut vid behov, upp till en total dos på 3 mg.

- I kombination med neostigmin under reversering av effekten av icke-depolariserande muskelrelaxantia: administrera 0,6–1,2 mg intravenöst.

- Premedicinering (för att minska risken för vagal hämning, samt minska saliv- och bronksekretion): administrera 0,3–0,6 mg intravenöst omedelbart före induktion av anestesi, eller intramuskulärt/subkutant 30–60 minuter före induktion av anestesi.

- Som antidot (behandling av antikolinesterasförgiftning såsom organofosfatbekämpningsmedel eller svampförgiftning): administrera 0,5 till 2 mg atropinsulfat intravenöst. Dosen kan upprepas efter 5 minuter och därefter var 10:e till 15:e minut efter behov, tills tecken och symtom försvinner (denna dos kan överskridas flera gånger).

Pediatrisk population

- Behandling av bradykardi: administrera 0,02 mg/kg kroppsvikt intravenöst i en engångsdos, upp till maximalt 0,6 mg.

- I kombination med neostigmin vid reversering av effekten av icke-depolariserande muskelrelaxantia: administrera 0,02 mg/kg kroppsvikt intravenöst.

- Premedicinering (för att minska risken för vagal hämning, samt minska saliv- och bronksekretion): administrera 0,01–0,02 mg/kg kroppsvikt (maximalt 0,6 mg per dos) intravenöst omedelbart före induktion av anestesi eller intramuskulärt/subkutant 30– 60 minuter före induktion av anestesi.

- Som antidot (behandling av antikolinesterasförgiftning såsom organofosfatbekämpnings- medel eller svampförgiftning): administrera 0,02 mg/kg kroppsvikt intravenöst, upprepa flera gånger tills tecken och symtom på muskarinförgiftning försvinner.

I allmänhet bör dosen justeras i enlighet med patientens svar och tolerans.

Dosen ökas vanligen tills biverkningarna blir oacceptabla, upp till en maximal dos på 3 mg hos vuxna och 0,6 mg hos barn. En liten minskning av dosen ger då den maximala dos som tolereras av patienten.

Försiktighet bör iakttas när det gäller äldre personer och patienter med nedsatt njur- eller leverfunktion (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Atropin ges som intravenös, subkutan eller intramuskulär injektion.

Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Användningen av atropin är också kontraindicerad:

- vid prostatahypertrofi, eftersom det stimulerar urinretention

- vid obstruktion av magtarmkanalen (t.ex. pyloroduodenal stenos)

- vid paralytisk ileus eller tarmatoni (särskilt hos geriatriska och försvagade patienter)

- vid ulcerös kolit, eftersom det kan leda till ileus eller megakolon

- vid myastenia gravis (såvida det inte administreras i syfte att minska skadliga muskarina effekter orsakade av antikolinesteras)

- vid glaukom med sluten kammarvinkel eller smal vinkel mellan iris och kornea, eftersom det kan öka det intraokulära trycket

- vid hög omgivningstemperatur, särskilt hos barn och i fall av hypertermi

- vid hjärtsvikt, hjärtkirurgi och takykardi, eftersom det kan öka hjärtfrekvensen ytterligare

- vid akut blödning kombinerad med instabil kardiovaskulär funktion

- vid tyreotoxikos

Dessa kontraindikationer är inte relevanta vid livshotande nödsituationer som bradykardi eller förgiftning med organofosfatbekämpningsmedel.

- Atropine Noridem är indicerat i den pediatriska populationen i alla åldrar och hos vuxna för behandling av: Bradykardi inducerad av anestetika eller andra läkemedel.

- I kombination med neostigmin under reversering av effekten av icke-depolariserande muskelrelaxantia.

- Förgiftning med organofosfatbekämpningsmedel och andra antikolinesteraser.

Atropine Noridem kan också användas som premedicinering inför induktion av narkos (minskar risken för vagal hämning och minskar saliv- och bronksekretionen).

Atropin bör administreras med försiktighet till barn och äldre personer, eftersom de är mer mottagliga för biverkningar. Samma försiktighetsåtgärder bör vidtas vid pseudomembranös kolit, diarré, hypertyreos, gastrointestinal infektion (t.ex. dysenteri), lever- eller njursjukdom samt högt blodtryck.

Systemisk administrering av antimuskarina läkemedel till försvagade patienter med kronisk lungsjukdom kan leda till att det bildas slemproppar i bronkerna. Detta beror på att mängden bronkialsekret minskar.

Vid behandling av Parkinsonism ska ökningen av den administrerade atropindosen, samt byte av behandling ske gradvis (antimuskarin behandling ska inte avbrytas plötsligt).

Personer med Downs syndrom verkar ha en ökad känslighet för atropin. Å andra sidan visar personer med albinism viss resistens mot detta läkemedel.

Administrering av små doser kan leda till paroxysmal bradykardi.

Eftersom antimuskarina läkemedel kan fördröja magsäckstömningen kan de orsaka stas hos patienter med magsår. Försiktighetsåtgärder krävs också för patienter med esofageal reflux eller hiatusbråck med gastroesofageal reflux, eftersom antimuskarina läkemedel minskar magsäckens motilitet och minskar trycket som utövas av den nedre esofagussfinktern.

Antimuskarina läkemedel interfererar med laboratorietest av magsyrasekretion. Administrering av antimuskarina läkemedel rekommenderas inte under 24 timmar före testning, eftersom dessa läkemedel motverkar effekten av pentagastrin och histamin vid utvärdering av magsyrasekretionen. Antimuskarina läkemedel, i synnerhet atropin, interfererar med utsöndringen av fenolsulfonftalein (PSP). Atropin använder samma tubulära utsöndringsmekanism som fenolsulfonftalein (PSP), vilket ger en minskad urinutsöndring av PSP. Patienter som genomgår detta test får inte samtidigt ges atropin.

Eftersom antimuskarina läkemedel kan öka det intraokulära trycket rekommenderas att övervaka denna parameter hos vissa patienter, utifrån deras tillstånd.

Kassera läkemedlet om det är grumligt, har sediment eller om behållaren inte är intakt. Produkten ska hanteras under gängse aseptiska förhållanden som gäller för injicerbara lösningar. Kassera eventuell kvarvarande volym av lösningen.

Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol natrium (23 mg) per ml, det vill säga det är näst intill ”natriumfritt”.

De oönskade effekterna av atropin är vanligen frekventa. I de flesta fall är de relaterade till långvarig farmakologisk verkan och är dosberoende.

Biverkningar som anses vara förknippade med läkemedlet listas nedan i tabellform efter organsystem och frekvens, enligt följande konvention: mycket vanliga (≥1/10); vanliga (≥1/100 till <1/10); mindre vanliga (≥1/1 000 till <1/100); sällsynta (≥1/10 000 till <1/1 000); mycket sällsynta (<1/10 000); ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning via

Läkemedelsverket Box 26 751 03 Uppsala Webbplats: www.lakemedelsverket.se

Farmakoterapeutisk grupp: Belladonnaalkaloider och derivat, belladonnaalkaloider med tertiär aminogrupp ATC-kod: A03BA01

Solanumalkaloider – atropin och skopolamin – har två grundläggande egenskaper:

a) antikolinerga eller parasympatolytiska, blockerar acetylkolins muskarina effekt b) stimulerande eller depressiv verkan på det centrala nervsystemet, beroende på situation.

Den första av dessa effekter är den viktigaste.

Den farmakologiska effekten av atropin (tertiär amin) är i huvudsak ett resultat av effekten av I-hyoscyamin. D-hyoscyamin har praktiskt taget ingen antimuskarin effekt. I allmänhet har atropin en mer potent antimuskarin verkan än skopolamin på hjärtat och den glatta muskulaturen i tarmar och bronker, och mindre potent antimuskarin verkan än skopolamin i iris, ciliarkroppen och vissa sekretoriska körtlar (saliv-, bronk- och svettkörtlar). Till skillnad från skopolamin stimulerar atropin det centrala nervsystemet i normala doser.

Påverkan på ögat

När atropin administreras på okulär nivå leder det till mydriasis (pupillvidgning) och cykloplegi (förlust av okulär ackommodation). Pupillen förblir vidgad och oskyddad för ljus, vilket främjar uppkomsten av fotofobi och huvudvärk.

Det intraokulära trycket tenderar att öka något i den normala ögongloben. Vid glaukom kan denna ökning dock vara intensiv och leda till akut glaukom. Detta händer oftare vid glaukom med sluten kammarvinkel, vilket kan leda till blindhet.

Påverkan på det kardiovaskulära systemet

Antimuskarina läkemedels effekt på hjärtat är dosberoende. Administrering av genomsnittliga doser av antimuskarina läkemedel (t.ex. 0,4–0,6 mg atropin) kan ge en lätt minskning av hjärtfrekvensen, vilket kan hänföras till en central vagal stimulering. Detta inträffar innan det finns någon perifer kolinerg blockering. Administrering av högre doser (t.ex. 1–2 mg atropin) leder gradvis till takykardi genom att blockera den normala vagala hämningen av sinusknutan. Effekterna av antimuskarina läkemedel på hjärtat är ibland oförutsägbara och paradoxala, beroende på retledningssystemet för hjärtstimuli och hjärtats fysiologiska tillstånd.

Antimuskarina läkemedel kan också orsaka kutan vasodilatation, särskilt när det ges i toxiska doser.

Atropin är det huvudsakliga antimuskarina läkemedel som används vid diagnos, utvärdering och behandling av hjärtsjukdomar. Atropin har en positiv kronotrop effekt genom att accelerera sinusrytmen via en direkt parasympatisk blockering. Även om atropin är effektivt vid sekundär sinusbradykardi, dvs. vid extrakardiella orsaker, har det liten eller ingen effekt vid sinusbradykardi orsakat av sinusknutesjukdom. Effekten av atropin på His- Purkinjesystemet är oförutsägbar.

Under behandling med antimuskarina läkemedel kan förmaksarytmier, atrioventrikulär dissociation, ventrikulär takykardi eller flimmer förekomma. Unga friska vuxna verkar vara mer mottagliga för dessa effekter än andra åldersgrupper, troligen på grund av den större betydelsen av kardiell vagustonus i denna åldersgrupp. Det är inte känt om denna vasodilatation är ett kompensatoriskt svar för att undvika en ökning av kroppstemperaturen eller en direkt läkemedelseffekt i fall av kutan vasodilatation.

Påverkan på andningssystemet

Antimuskarina läkemedel reducerar volymen av sekret i näsan, munnen, svalget och bronkerna. De orsakar avslappning av de glatta musklerna i bronker och bronkioler och sänker därmed motståndet mot luftpassagen. Atropin är en potent bronkvidgande medel som är särskilt effektivt vid bronkkonstriktion inducerad av parasympatisk stimulering. Även om vissa läkare är försiktiga med att förskriva antimuskarina läkemedel till patienter med astma, eftersom de kan minska fysiologiska sekret, har atropin visat sig vara effektivt vid oral inhalation. Dess användning har verifierats för att förebygga bronkospasmer orsakade av antigenexponering, fysisk ansträngning eller metakolin hos denna patientgrupp.

Både atropin och skopolamin minskar förekomsten av laryngospasm under narkos. De verkar indirekt och minskar sekret, och dessa kan stimulera laryngospasm reflux. Det verkar som om det inte finns någon direkt blockering av struphuvudets skelettmuskulatur. Det antimuskarina blockerar stimuleringen av acetylkolininducerat guanylcyklas och minskar därmed

vävnadskoncentrationerna av cykliskt guanosinmonofosfat (cGMP), en bronkkonstriktionmediator.

Påverkan på det centrala nervsystemet

Atropin stimulerar ryggmärgen och de övre hjärncentra och påverkar det centrala nervsystemet, exempelvis antimuskarina läkemedel som används för att behandla Parkinsons sjukdom (trihexyfenidyl). Kolinerg ledning i det centrala nervsystemet omfattar i huvudsak nikotinreceptorer i hjärnan. Effekterna på det centrala nervsystemet vid normala doser av atropin och besläktade läkemedel är ett resultat av dess centrala antimuskarina verkan. Denna åtgärd är vanlige begränsad till måttlig vagal stimulering, vilket resulterar i en sänkt hjärtfrekvens. Administrering av atropin och relaterade läkemedel i toxiska doser resulterar i en stark central stimulering, vilket leder till situationer med ångest, irritabilitet, desorientering, hallucinationer och delirium. Denna typ av verkan är förmodligen ett resultat av bland annat de antimuskarina effekterna. När dosen av antimuskarina läkemedel stegvis höjs kommer stimuleringen så småningom att leda till depression, koma, ryggmärgsförlamning och död.

Antimuskarina läkemedel verkar orsaka en ökad frisättning och omsättning av acetylkolin i det centrala nervsystemet, vilket kan aktivera nikotinreceptorer i hjärnan.

Påverkan på magtarmkanalen

Antimuskarina läkemedel har flera antisekretoriska effekter på magtarmkanalen. Minskar salivvolymen och framkallar muntorrhet. Receptoreffekter på spottkörtlarna är vanligen känsligare för antimuskarinblockering än några andra muskarinreceptorer (t.ex. de som som styr ventrikelsekretionen). Generellt sett minskar antimuskarin också volymen av ventrikelsekret. Utsöndringen av magsyra minskar dock inte alltid. Tydligen kan det antimuskarina läkemedlet inte effektivt kontrollera utsöndringen av magsyra när de använda doserna saknar oönskade effekter.

Magsyrasekretionen som stimuleras av kolinestrar (t.ex. metakolin, karbakol) eller av pilokarpin blockeras helt av atropin. Stimuleringen av magsyrautsöndring genom alkohol, histamin eller koffein minskas av atropin men försvinner inte helt. Antimuskarina läkemedel kan minska koncentrationen av mucin och enzymer i gastrointestinala sekret. Atropin och andra antimuskarina läkemedel har en liten direkt effekt på sekretioner från bukspottkörteln, gallan eller tarmen eftersom dessa sekret i huvudsak styrs av hormonella och icke-vagala mekanismer.

Administrering av terapeutiska doser av antimuskarina ger långvariga hämmande effekter på motiliteten i matstrupen, magsäcken, duodenom, jejunum, ileum och kolon. Dessa effekter kännetecknas av en minskning av tonus, amplitud och frekvens av peristaltiska sammandragningar. Antimuskarina läkemedel förlänger den gastrointestinala transittiden och kan potentiellt förändra absorptionen av andra läkemedel.

Ökad gastrointestinal tonus och motilitet till följd av insulininducerad hypoglykemi, emotionell stimulering eller administrering av morfin och parasympatomimetika hämmas vanligen snabbt av antimuskarina läkemedel. I vissa fall är den ökade gastrointestinala tonusen och motiliteten dock resistent mot antimuskarin hämning (t.ex. direkt gastrointestinal stimulering till följd av effekter av vasopressiner eller histamin). Antimuskarina läkemedel relaxerar den nedre esofagussfinktern, vilket resulterar i en minskning av sfinktertrycket. Antimuskarina läkemedel utövar en kramplösande effekt på gallblåsan och gallgångarna, vilket vanligen är otillräckligt för att orsaka en terapeutisk effekt.

Relativt höga doser av antimuskarina läkemedel (t.ex. mer än 1 mg intravenöst atropin) krävs vanligen för att minska magsyrasekretionen. Dessa doser minskar vanligen den basala eller nattliga magsyrautsöndringen med cirka 50 %, den histamin- eller pentagastrinstimulerade utsöndringen med cirka 40 % och den födointagstimulerade utsöndringen med cirka 30 %.

Administrering av dessa relativt höga doser antimuskarina läkemedel kan eliminera magsyrasekretionen hos friska personer. Denna effekt är dock mindre uttalad hos personer med magsår.

Även om verkningsmekanismen inte är känd, har det föreslagits att antimuskarina läkemedel, genom att fördröja mag-tarmtransiten, också kan fördröja frisättningen av sekretin, och därmed fördröja att den sura stimulansen når duodenum. Denna åtgärd kan indirekt minska volymen av och aktiviteten hos bukspottkörtelsekretet. Atropin minskar amylassekretionen hos vissa patienter, vars bukspottkörtelsekretion stimuleras av sekretin, sekretin och insulin eller sekretin och pankreozymin, och hos vissa patienter med akut pankreatit. Det finns dock få bevis för att antimuskarina läkemedel förbättrar prognosen vid akut pankreatit. De antisekretoriska effekterna av antimuskarina läkemedel verkar inte kvarstå under längre perioder (vanligtvis mindre än 48 timmar) efter avslutad behandling.

Påverkan på det urogenitala systemet

Atropin och andra antimuskarina läkemedel minskar tonus och amplitud i urinledarnas och urinblåsans kontraktioner. Kolinerga nerver blockeras dock inte helt av dessa läkemedel. Blåsans glatta muskulatur verkar vara mindre känslig för de antimuskarina effekterna av dessa läkemedel än annan glatt muskulatur (t.ex. i magtarmkanalen). Hos patienter med obstruktiv uropati kan det antimuskarina läkemedlet orsaka urinretention. Antimuskarina läkemedel uppvisar mer uttalade effekter på neurogen blåsrubbning. Hos patienter som uppvisar en reflexmässig eller ohämmad neurogen blåsrubbning minskar omfattningen och frekvensen av ohämmade kontraktioner. Urinblåsans kapacitet ökar dessutom med atropin (1-4 mg atropin givet oralt eller 1,2 mg givet IV). Således försvagas inkontinens , liksom ohämmade kontraktioner och residualurinvolym.

Urineringsfrekvensen återgår också till det normala hos dessa patienter. Antimuskarina läkemedel är ineffektiva när det gäller att hämma icke-neurogen eller funktionell enures. Administrering av atropin (0,5 mg IM) till friska personer har ingen effekt på urinblåsans kapacitet, urinen eller urinrörstrycket.

Administrering av 1,2 mg atropin via intravenöst material leder till utvidgning av njurbäcken, njurkalkar och urinledare och har använts för att förbättra visualiseringen av urinvägarna vid utsöndringsstudier med urografi.

Atropin verkar inte utöva någon farmakologisk effekt på livmodern.

Påverkan på körtlar

Antimuskarina läkemedel minskar svettvolymen eftersom de hämmar svettkörtlarnas utsöndring. När det antimuskarina läkemedlet administreras i toxiska doser kan det minska svettning och höja kroppstemperaturen.

Injektionsvätska, lösning.

Klar, färglös lösning.

pH: 3,00–4,50 Osmolalitet: 270–310 mOsmol/kg

a) Med antikolinergika

Patienter som får antimuskarina läkemedel tillsammans med amantadin, antihistaminer, anti- parkinsonläkemedel, butyrofenon eller fentiaziner, tricykliska antidepressiva eller antiarytmika med antikolinerga egenskaper (t.ex. prokainamid), har en ökad risk att utveckla negativa antikolinerga effekter.

b) Effekter på gastrointestinal absorption av läkemedel

Minskningen av magsäckens motilitet, orsakad av antimuskarina läkemedel, kan påverka absorptionen av vissa läkemedel. Exempelvis kan samtidig administrering av ett antimuskarint läkemedel och levodopa minska absorptionen av levodopa i tarmen, eftersom det ökar metaboliseringen av läkemedlet i magsäcken. Om administreringen av det antimuskarina läkemedlet avbryts utan att levodopadosen samtidigt minskas, kan toxiska effekter uppträda som ett resultat av den ökade absorptionen av levodopa.

Patienter som tar antimuskarina läkemedel och digoxin samtidigt bör övervakas eftersom de kan utveckla digitalistoxicitet.

Eftersom antimuskarina läkemedel kan minska produktionen av saltsyra i magsäcken och/eller höja pH-värdet i magsäcken, kan de minska den gastrointestinala absorptionen av ketokonazol. Om samtidig behandling krävs ska det antimuskarina läkemedlet ges minst två timmar efter administreringen av ketokonazol.

Potentiellt kan antimuskarina läkemedel fördröja den terapeutiska effekten (t.ex. smärtlindring, antipyretisk effekt) av paracetamol.

c) Med glukokortikoider, kortikotropin (ACTH) eller haloperidol

Samtidig långvarig antimuskarin behandling kan resultera i ett ökat intraokulärt tryck. Dessutom kan den antipsykotiska effekten av haloperidol minska hos patienter med schizofreni.

d) Med medel som alkaliserar urinen (syrabindande medel som innehåller kalcium och/eller magnesium, karbanhydrashämmare, citrater och natriumbikarbonat).

Urinutsöndringen av antimuskarina läkemedel kan fördröjas på grund av alkalisering av urinen, med maximering av de terapeutiska och/eller negativa effekterna av denna typ av läkemedel.

e) Med cyklopropan

Samtidig intravenös administrering av antimuskarina läkemedel och cyklopropananestesi kan utlösa ventrikulära arytmier.

f) Med guanadrel, guanetidin

Samtidig administrering kan motverka den antimuskarina hämmande effekten på ventrikelsekretionen av saltsyra.

g) Med monoaminoxidashämmare (MAO), inklusive furazolidon, prokarbazin och pargylin.

Samtidig administrering kan intensifiera de muskarina biverkningarna på grund av den sekundära antimuskarina effekten av dessa läkemedel. Dessutom kan MAO-hämmare blockera den antimuskarina motgifteffekten, vilket ökar deras verkan.

h) Med opioidanalgetika

Samtidig administrering med antimuskarina läkemedel kan öka risken för kraftig förstoppning, vilket kan leda till paralytisk ileus och/eller urinretention.

i) Med kaliumklorid, särskilt vaxmatrispreparat

Samtidig administrering med antimuskarina läkemedel kan öka svårighetsgraden av den gastrointestinala störning som induceras av kaliumklorid.

Atropin passerar placenta.

Även om inga välkontrollerade studier har utförts på människa, tyder djurstudier inte på direkta eller indirekta skadliga effekter med avseende på reproduktionstoxikologiska effekter (se avsnitt Prekliniska säkerhetsuppgifter).

Intravenös administrering av atropin under graviditet kan leda till takykardi hos fostret. Därför bör atropin administreras under graviditet endast när de potentiella fördelarna överväger de möjliga riskerna för fostret.

Det finns inga rapporterade problem hos människa när det gäller administrering av atropin under amning. Risk-nyttaförhållandet bör dock beaktas, eftersom spår av atropin finns i bröstmjölk och barn är särskilt känsliga för dessa läkemedel.

Antimuskarina läkemedel hämmar mjölkproduktionen.

Atropinsulfat minskade fertiliteten hos hanråttor, förmodligen som en följd av en hämmande effekt på transporten av spermier och sädesvätska under emissionsprocessen.

Eftersom antimuskarina läkemedel kan orsaka sömnighet och dimsyn, bör patienter som får denna typ av behandling inte utföra aktiviteter som kräver mental skärpa eller synskärpa (t.ex. användning av maskiner).

Atropinförgiftning inträffar när patienten får alltför stora doser. Man måste ta hänsyn till att känsligheten för atropin varierar från person till person.

Administrering av toxiska doser av detta läkemedel orsakar takykardi, snabb andning, hyperpyrexi och stimulering av det centrala nervsystemet. Detta leder till ångest, förvirring, upphetsning, psykotiska reaktioner, hallucinationer och delirium. Krampanfall kan ibland förekomma. Hudutslag kan också förekomma i ansiktet och på överkroppen. Vid allvarlig förgiftning kan central stimulering leda till depression av det centrala nervsystemet, koma, andnings- eller cirkulationssvikt och död.

För att motverka antikolinerga symtom kan kolinerga läkemedel, såsom neostigmin (1 mg neostigmin intramuskulärt var 2–3:e timme) administreras. Den största faran ligger i de centrala effekterna av detta läkemedel, eftersom de parasympatomimetiska läkemedlen inte har en antagonistisk verkan och det enbart är symtomen som behandlas. Om symtomet är upphetsning används alltså lugnande läkemedel som diazepam. Om den depressiva fasen har uppnåtts kan koffein också intas. När blodtrycket sjunker alltför mycket kan vasopressorer ges. Om andningsdepressionen är allvarlig bör konstgjord andning med syrgastillförsel ges.

Atropin absorberas snabbt i magtarmkanalen. Det absorberas också från slemhinnorna, från ögat och i viss mån från intakt hud.

Det distribueras snabbt i hela kroppen. Det passerar blod-hjärnbarriären. Det metaboliseras delvis i levern, binder måttligt till plasmaproteiner och utsöndras intakt och metaboliserat i urinen. Det har en halveringstid på cirka 4 timmar.

Atropin passerar placenta och spår läkemedlet återfinns i bröstmjölk.

Efter intramuskulär administrering absorberas atropin snabbt. Det når maximal koncentration efter 15–50 minuter. Maximal muskarin effekt nås inom 30–45 minuter.

Cirka 30–50 % av den atropindos som administreras intramuskulärt utsöndras i urinen utan omvandling. Atropin, tropinsyra och andra metaboliter utsöndras också i urinen. Små mängder atropin (upp till 3 % av den totala administrerade dosen) kan också utsöndras som koldioxid i utandningsluften.

Atropin verkar inte kunna avlägsnas genom hemodialys.

Effekter i prekliniska studier har endast setts vid exponeringar som anses ligga avsevärt högre än maximal klinisk exponering. Dessa effekter bedöms därför sakna klinisk relevans. Atropinsulfat minskade fertiliteten hos hanråttor, förmodligen som en följd av en hämmande effekt på transporten av spermier och sperma under emissionsprocessen.

Resultaten av mutagenicitetstester utförda på bakterier var negativa eller ofullständiga.

natriumklorid svavelsyra vatten för injektionsvätskor.

Atropinsulfat är kompatibelt med butorfanoltartrat och buprenorfinhydroklorid.

Det är inte kompatibelt med bromider, jodider, baser (t.ex. natriumbikarbonat, barbiturater), noradrenalinbitartrat och metaraminolbitartrat.

3 år Efter första öppnandet: Läkemedlet ska användas omedelbart. Om det inte används omedelbart är förvaringstiden och förvaringsförhållandena före användning användarens ansvar.

Förvaras vid högst 30 °C. Förvara ampullerna i ytterförpackningen. Ljuskänsligt. Förvaringsanvisningar för läkemedlet efter första öppnande finns i avsnitt Hållbarhet.

Atropine Noridem 1 mg/ml injektionsvätska, lösning tillhandahålls i 2 ml klara, färglösa glasampuller av typ I.

Ampullerna är förpackade i förpackningar om 5, 10, 20, 50 och 100 st.

Endast för engångsbruk. Kassera allt oanvänt innehåll.

Lösningen ska vara klar och färglös.

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.

Atropine Noridem 1 mg/ml injektionsvätska, lösning

Varje ampull med 1 ml av lösningen innehåller 1 mg atropinsulfat.

Varje milliliter (ml) Atropine Noridem innehåller cirka 3,54 mg (0,154 mmol) natrium.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Noridem Enterprises Limited Evagorou & Makariou Mitsi Building 3, Office 115 1065 Nicosia, Cypern

66778

Datum för första godkännande: 2025-06-19

2025-06-19