Cardovia

Standardbehandling av kronisk hjärtsvikt består av en ACE-hämmare (eller en angiotensinreceptorblockerare vid intolerans mot ACE-hämmare), en betablockerare, diuretika och, om det är lämpligt hjärtglykosider. Patienten ska vara stabil (utan akut svikt) när bisoprololbehandling inleds.

Det rekommenderas att den behandlande läkaren är van att behandla kronisk hjärtsvikt.

Övergående förvärrad hjärtsvikt, hypotoni eller bradykardi kan förekomma under titreringsperioden och därefter.

Titreringsfas

Behandlingen med bisoprolol vid stabil kronisk hjärtsvikt kräver en titreringsfas.

Behandlingen med bisoprolol startas med en gradvis upptitrering enligt följande steg:

• 1,25 mg en gång per dag under 1 vecka. Om dosen tolereras väl, öka till

• 2,5 mg en gång per dag under nästkommande vecka. Om dosen tolereras väl, öka till

• 3,75 mg en gång per dag under ytterligare en vecka. Om dosen tolereras väl, öka till

• 5 mg en gång per dag under följande 4 veckor. Om dosen tolereras väl, öka till

• 7,5 mg en gång per dag under nästkommande 4 veckor. Om dosen tolereras väl, öka till

• 10 mg en gång per dag som underhållsterapi.

Den maximala rekommenderade dosen är 10 mg en gång per dag.

Noggrann kontroll av vitala tecken (hjärtfrekvens, blodtryck) och symtom på förvärrad hjärtsvikt rekommenderas under titreringsfasen. Symtom kan uppträda redan under den första behandlingsdagen.

Modifiering av behandlingen

Om den maximalt rekommenderade dosen inte tolereras väl kan en gradvis dosminskning övervägas.

Vid övergående förvärring av hjärtsvikt, hypotoni eller bradykardi, rekommenderas omprövning av doseringen av samtidiga läkemedel. Det kan också vara nödvändigt att tillfälligt minska dosen av bisoprolol eller att överväga att sätta ut läkemedlet.

Återinsättande och/eller upptitrering av bisoprolol ska alltid övervägas när patientens tillstånd har stabiliserats igen.

Om utsättande övervägs, rekommenderas gradvis dosminskning, eftersom ett abrupt utsättande kan leda till akut försämring av patientens tillstånd.

Behandling av stabil kronisk hjärtsvikt med bisoprolol är vanligtvis en långtidsbehandling.

Patienter med lever- eller njurinsufficiens

Det saknas information om bisoprolols farmakokinetik hos patienter med kronisk hjärtsvikt och nedsatt lever- eller njurfunktion. Upptitrering av dosen bör göras med extra försiktighet.

Äldre

Ingen dosjustering krävs.

Pediatrisk population

Det finns ingen erfarenhet från behandling av pediatriska patienter med bisoprolol. Användning hos pediatriska patienter kan därför inte rekommenderas.

Vuxna

Dosen bör anpassas individuellt. Det rekommenderas att inleda behandlingen med 5 mg per dag. Den vanliga dosen är 10 mg en gång dagligen, med en maximal rekommenderad dos på 20 mg per dag.

Patienter med nedsatt njur- eller leverfunktion

Normalt behövs ingen dosjustering för patienter med lätt till moderat försämrad njur- eller leverfunktion.

Hos patienter med gravt nedsatt njurfunktion (kreatininclearance <20 ml/minut) och hos patienter med gravt nedsatt leverfunktion bör dosen inte överstiga 10 mg bisoprolol en gång dagligen. Det finns begränsad erfarenhet av behandling med bisoprolol hos patienter som genomgår dialys. Det finns dock inget som tyder på att dosjustering krävs.

Äldre

Ingen dosjustering krävs.

Utsättning av behandling

Behandlingen får inte avslutas plötsligt (se avsnitt Varningar och försiktighet). Särskilt för patienter med ischemisk hjärtsjukdom är det viktigt att behandlingen inte avslutas abrupt. I stället rekommenderas gradvis dosminskning under loppet av 1–2 veckor.

Pediatrisk population

Det finns ingen erfarenhet från behandling av pediatriska patienter med bisoprolol. Användning hos pediatriska patienter kan därför inte rekommenderas.

För oral användning Bisoprolol tabletter ska tas på morgonen och kan intas med föda. De ska sväljas med vätska och ska inte tuggas för att undvika skador på filmdrageringen och därmed förhindra direkt exponering för den illasmakande aktiva substansen bisoprolol.

Cardovia 2,5 mg, 3,75 mg, 5 mg, 7,5 mg och 10 mg filmdragerade tabletter kan delas i två lika stora doser.

Bisoprolol är kontraindicerat hos patienter med:

• överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen

• akut hjärtsvikt eller under episoder av hjärtinkompensation där i.v. inotrop terapi är nödvändig

• kardiogen chock

• andra eller tredje gradens AV-block

• sick-sinus-syndrom

• sinoatriellt block

• symtomatisk bradykardi

• symtomatisk hypotoni

• svår bronkialastma

• allvarliga former av perifer arteriell ocklusiv sjukdom eller allvarliga former av Raynauds syndrom

• obehandlat feokromocytom (se avsnitt Varningar och försiktighet)

• metabolisk acidos.

• Behandling av stabil kronisk hjärtsvikt med nedsatt systolisk vänsterkammarfunktion som tillägg till ACE-hämmare och diuretika och eventuellt hjärtglykosider (för ytterligare information se avsnitt Farmakodynamik).

• Behandling av hypertoni.

• Behandling av stabil kronisk angina pectoris.

• Behandling av stabil kronisk hjärtsvikt med nedsatt systolisk vänsterkammarfunktion som tillägg till ACE-hämmare och diuretika och eventuellt hjärtglykosider (för ytterligare information se avsnitt Farmakodynamik).

Bisoprololbehandling bör inte upphöra abrupt om inte det är klart indicerat. Detta gäller särskilt hos patienter med ischemisk hjärtsjukdom eftersom det kan leda till övergående förvärrad hjärtsjukdom (se avsnitt Dosering).

Bisoprolol ska användas med försiktighet vid hypertoni och angina pectoris i samband med hjärtsvikt.

Bisoprolol ska användas med försiktighet vid:

• bronkialspasm (bronkialastma, obstruktiva luftvägssjukdomar)

• diabetes mellitus med stora svängningar i blodglukosvärden då symtom på hypoglykemi (t.ex.

takykardi, hjärtklappning eller svettning) kan maskeras

• strikt fasta

• pågående desensibiliseringsterapi. Liksom andra betablockerare kan bisoprolol öka både känsligheten för allergener och svårighetsgraden vid anafylaktiska reaktioner. Adrenalinbehandling ger inte alltid förväntad terapeutisk effekt.

• första gradens AV-block

• Prinzmetals angina; Fall av koronar vasospasm har observerats. Trots sin höga beta₁-selektivitet kan anginaattacker inte helt uteslutas när bisoprolol ges till patienter med Prinzmetals angina.

• perifer arteriell ocklusiv sjukdom. Försämring av symtom kan förekomma speciellt i början av terapin.

• allmän narkos. Hos patienter som genomgår allmän narkos minskar beta-blockad förekomsten av arytmier och myokardischemier såväl under induktion och intubation som postoperativt. För närvarande rekommenderas att beta-blockad bibehålls perioperativt. Anestesiologen ska vara medveten om beta-blockad på grund av risken för interaktioner med andra läkemedel, vilket kan leda till bradyarytmier, försvagning av reflextakykardi samt minskad reflexförmåga att kompensera för blodförlust. Om det anses nödvändigt att sätta ut beta-blockadsterapi före operation, ska detta göras gradvis och avslutas omkring 48 timmar före narkos.

Att kombinera bisoprolol med kalciumantagonister av verapamil- eller diltiazem-typ, klass I antiarytmika eller centralverkande antihypertensiva läkemedel rekommenderas generellt inte, för ytterligare information se avsnitt Interaktioner.

Även om kardioselektiva (beta₁) betablockerare har mindre påverkan på lungfunktionen än icke- selektiva betablockerare, ska användning av dessa, såsom alla betablockerare, undvikas hos patienter med obstruktiv lungsjukdom om det inte föreligger viktiga kliniska skäl att använda dem. Om det föreligger sådana skäl ska bisoprolol användas med försiktighet. Hos patienter med obstruktiv lungsjukdom ska behandling med bisoprolol påbörjas med lägsta möjliga dos och patienterna bör kontrolleras noggrant med avseende på nya symtom (t.ex. dyspné, träningsintolerans, hosta). Vid bronkialastma eller annan kronisk obstruktiv lungsjukdom, vilka kan ge symtom, bör bronkdilaterande terapi ges samtidigt. I enstaka fall kan en ökad luftvägsobstruktion inträffa hos astmapatienter, varför dosen av beta₂-stimulerare kan behöva höjas.

Patienter med psoriasis eller anamnes på psoriasis i familjen ska endast ges betablockerare (t.ex. bisoprolol) efter en noggrann bedömning av nytta gentemot risker.

Till patienter med feokromocytom får bisoprolol administreras först efter alfareceptorblockad.

Behandling med bisoprolol kan maskera symtom på tyreotoxikos.

Behandling av stabil kronisk hjärtsvikt med bisoprolol ska initieras med en särskild titreringsfas (se avsnitt Dosering).

Initiering och utsättning av behandling av stabil kronisk hjärtsvikt med bisoprolol kräver regelbunden övervakning.

Det saknas erfarenhet av behandling av hjärtsvikt med bisoprolol hos patienter med följande sjukdomar och tillstånd:

• insulinbehandlad diabetes mellitus (typ I)

• gravt nedsatt njurfunktion

• gravt nedsatt leverfunktion

• restriktiv kardiomyopati

• medfödd hjärtsjukdom

• hemodynamiskt signifikant organisk klaffsjukdom

• hjärtinfarkt inom 3 månader.

Följande definitioner gäller för de frekvensangivelser som anges nedan:

Mycket vanliga (≥1/10) Vanliga (≥ 1/100, <1/10) Mindre vanliga (≥1/1 000, <1/100) Sällsynta (≥ 1/10 000, <1/1 000) Mycket sällsynta (<1/10 000) Ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data)

Mindre vanliga: sömnstörningar, depression.

Sällsynta: mardrömmar, hallucinationer.

Vanliga: yrsel, huvudvärk.

Sällsynta: synkope.

Sällsynta: försämrat tårflöde (bör beaktas om patienten bär kontaktlinser). Mycket sällsynta: konjunktivit.

Sällsynta: hörselstörning.

Mycket vanliga: bradykardi (hos patienter med kronisk hjärtsvikt).

Vanliga: förvärrad hjärtsvikt (hos patienter med kronisk hjärtsvikt).

Mindre vanliga: AV-överledningsstörningar, försämring av redan existerande hjärtsvikt (hos

patienter med hypertoni eller angina pectoris), bradykardi (hos patienter med hypertoni eller angina pectoris).

Vanliga: känsla av kyla eller domning i ben och armar, hypotoni.

Mindre vanliga: ortostatisk hypotoni.

Mindre vanliga: bronkospasm hos patienter med bronkialastma eller anamnes med obstruktiv

sjukdom i andningsvägarna.

Sällsynta: allergisk rinit.

Vanliga: mag-tarmbesvär som illamående, kräkningar, diarré, förstoppning.

Sällsynta: hepatit.

Sällsynta: överkänslighetsreaktioner (klåda, rodnad, utslag och angioödem). Mycket sällsynta: alopecia. β-blockerare kan provocera eller förvärra psoriasis eller inducera

psoriasisliknande utslag.

Mindre vanliga: muskelsvaghet och kramper.

Sällsynta: erektil dysfunktion.

Vanliga: asteni (hos patienter med kronisk hjärtsvikt), trötthet.

Mindre vanliga: asteni (hos patienter med hypertoni eller angina pectoris).

Sällsynta: förhöjda triglycerider, förhöjda leverenzymer (ALAT, ASAT).

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning via:

Läkemedelsverket Box 26 751 03 Uppsala

Farmakoterapeutisk grupp: Beta-receptorblockerare, selektiva ATC-kod: C07AB07

Bisoprolol är en i hög grad beta₁-selektiv adrenoreceptorblockerare, som saknar egenstimulerande och relevant membranstabiliserande effekt. Den uppvisar endast låg affinitet till beta₂-receptorn i den glatta muskulaturen i bronker och kärl, liksom till beta₂-receptorerna involverade i metabolisk reglering. Därför förväntas bisoprolol har inga inverkan på luftvägsmotståndet och beta₂-medierade metabola effekter. Beta₁-selektiviteten hos bisoprolol sträcker sig utanför det terapeutiska dosintervallet.

Såsom för andra beta₁-blockerare, är verkningsmekanismen vid hypertension inte klarlagd, men man vet att bisoprolol supprimerar kraftigt aktiviteten av renin i plasmat.

Hos patienter med angina pectoris reducerar blockaden av beta₁-receptorer hjärtaktiviteten, vilket minskar syrebehovet. Därför är bisoprolol ett effektivt läkemedel då det gäller att eliminera eller reducera symtomen.

Bisoprolol sänker pulsen och slagvolymen och därigenom hjärtminutvolymen och syrekonsumtionen, då det administreras akut till patienter med kranskärlssjukdom utan hjärtsvikt. Under kronisk administration minskar det perifera motståndet som ursprungligen varit förhöjt.

Totalt inkluderades 2 647 patienter i CIBIS II studien. 83 % (n = 2 202) var NYHA klass III och 17 % (n = 445) var NYHA klass IV. De hade stabil symtomatisk systolisk hjärtsvikt (ejektionsfraktion <35 % baserat på ekokardiografi). Totalmortaliteten reducerades från 17,3 % till 11,8 % (relative reduktion 34 %). En minskning av plötslig död (3,6 % mot 6,3 %, relativ reduktion 44 %) och ett minskat antal episoder av hjärtsvikt som erfordrade intagning på sjukhus (12 % mot 17,6 %, relativ minskning 36 %) observerads. Även en signifikant förbättring av funktionsstatus enligt NYHA- klassificering påvisades. Vid insättning och under titreringsfasen av bisoprolol noterades sjukhusinläggningar orsakade av bradykardi (0,53 %), hypotension (0,23 %) och akut dekompensation (4,97 %), men dessa var ej vanligare än i placebogruppen (0 %, 0,3 % och 6,74 %). Antal fatala och invalidiserande strokes under den totala studietiden var 20 i bisoprololgruppen och 15 i placebogruppen.

I CIBIS III-studien undersöktes 1 010 patienter i åldern ≥65 år med mild till måttlig kronisk hjärtsvikt (NYHA-klass II eller III) och vänsterkammarejektionsfraktion ≤35 %, som inte tidigare hade behandlats med ACE-hämmare, betablockerare eller angiotensinreceptorblockerare. Patienterna behandlades med en kombination av bisoprolol och enalapril under 6 till 24 månader efter en inledande 6-månadersbehandling med antingen bisoprolol eller enalapril.

När bisoprolol användes under den inledande 6-månadersbehandlingen sågs en trend mot ökad förekomst av försämring av den kroniska hjärtsvikten. I per-protokoll analysen kunde man inte visa att bisoprolol som inledande behandling var likvärdig med enalapril som inledande behandling trots att frekvensen för den primära kombinerade effektvariabeln dödsfall och sjukhusvård vid studieslut var likartad för de två strategierna för behandlingsstart vid kronisk hjärtsvikt (32,4 % i den grupp som fick bisoprolol först jämfört med 33,1 % i den grupp som fick enalapril först, per-protokoll population). Studien visar att bisoprolol också kan användas hos äldre hjärtsviktspatienter med mild till måttlig sjukdom.

Filmdragerad tablett.

Vit till benvit, rund (5 mm i diameter), bikonvex filmdragerad tablett, präglad med 'C' på ena sidan och '42' på andra sidan.

Vit till benvit, rund (7 mm i diameter), bikonvex filmdragerad tablett, präglad med 'C' och skåra på ena sidan och '41' på andra sidan.

Tabletten kan delas i två lika stora doser.

Benvit, rund (8 mm i diameter), bikonvex filmdragerad tablett, präglad med 'C' och skåra på ena sidan och '40' på andra sidan.

Tabletten kan delas i två lika stora doser.

Gulvit, rund (8 mm i diameter), bikonvex filmdragerad tablett, präglad med 'C' och skåra på ena sidan och '39' på andra sidan.

Tabletten kan delas i två lika stora doser.

Blekgul, rund (8 mm i diameter), bikonvex filmdragerad tablett, präglad med 'C' och skåra på ena sidan och '38' på andra sidan.

Tabletten kan delas i två lika stora doser.

Blek-orange, rund (8 mm i diameter), bikonvex filmdragerad tablett, präglad med 'C' och skåra på ena sidan och '37' på andra sidan.

Tabletten kan delas i två lika stora doser.

Klass I-antiarytmika (t.ex. kinidin, disopyramid; lidokain, fenytoin; flekainid, propafenon): effekten på atrioventrikulär överledningstid kan förstärkas och negativ inotrop effekt ökas.

Kalciumantagonister av verapamil-typ och i mindre utsträckning av diltiazem-typ: Negativ inverkan på kontraktilitet och atrioventrikulär överledning. Intravenös tillförsel av verapamil hos patienter som behandlas med beta-blockerare kan leda till allvarlig hypotoni och atrioventrikulärt block.

Centralverkande antihypertensiva läkemedel såsom klonidin och andra (t.ex. metyldopa, moxonodin, rilmenidin): samtidig användning av centralverkande antihypertensiva läkemedel kan förvärra hjärtsvikt genom en sänkning av den centrala sympatiska tonusen (sänkning av hjärtfrekvens och

hjärtminutvolym, vasodilatation). Abrupt utsättning, i synnerhet om det sker före utsättning av beta- blockerare, kan öka risken för ”rebound hypertoni”.

Klass I antiarytmika (t.ex. kinidin, disopyramid, lidokain, fenytoin, flekainid, propafenon): effekten på atrioventrikulär överledningstid kan förstärkas och negativ inotrop effekt ökas.

Kalciumantagonister av dihydropyridin-typ såsom felodipin och amlodipin: Samtidig användning kan öka risken för hypotoni, och en ökad risk för ytterligare försämrad kammarpumpsfunktion hos patienter med hjärtsvikt kan inte uteslutas.

Klass III antiarytmiska läkemedel (t.ex. amiodaron): Effekten på atrioventrikulär överledningstid kan förstärkas.

Topikala beta-blockerare (t.ex. ögondroppar för behandling av glaukom) kan bidra till de systemiska effekterna av bisoprolol.

Parasympatikomimetiska läkemedel: Samtidig användning kan öka den atrioventrikulära överledningstiden och risken för bradykardi.

Insulin och perorala antidiabetesmedel: Ökning av den blodsockersänkande effekten. Blockering av beta-adrenoreceptorer kan dölja symtom av hypoglykemi.

Narkosmedel: Dämpning av reflextakykardi och ökning av risken för hypotoni (för ytterligare information om allmän narkos se även avsnitt Varningar och försiktighet).

Digitalisglykosider: Minskning av hjärtfrekvensen, ökning av atrioventrikulär överledningstid.

Icke-steroida antiinflammatoriska medel (NSAID): NSAID-preparat kan minska den hypotona effekten av bisoprolol.

Beta-sympatomimetiska medel (t.ex. isoprenalin, dobutamin): Kombination med bisoprolol kan minska effekten av båda medlen.

Sympatomimetiska medel som aktiverar både beta- och alfa-adrenoceptorer (t.ex. noradrenalin, adrenalin): kombination med bisoprolol kan ta fram dessa medels alfa-adrenoceptor-medierade vasokonstriktionseffekter och leda till blodtrycksökning och förvärrad claudicatio intermittens. Sådana interaktioner anses mer sannolika med icke-selektiva beta-blockerare.

Samtidig användning med antihypertonimedel liksom med andra läkemedel som kan sänka blodtrycket (t.ex. tricykliska antidepressiva, barbiturater, fentiaziner) kan öka risken för hypotoni.

Meflokin: Ökad risk för bradykardi.

Monoaminooxidas-hämmare (utom MAO-B-hämmare): Förstärkt hypotensiv effekt av betablockerare, men också risk för hypertensiv kris.

Bisoprolol har farmakologiska effekter, vilka kan orsaka skada under graviditet och/eller på fostret/det nyfödda barnet. I allmänhet så minskar betareceptorblockerare perfusionen genom placentan, vilket kan leda till tillväxthämning, intrauterin fosterdöd och abort eller för tidig förlossning. Biverkningar (särskilt hypoglykemi och bradykardi) kan uppträda hos fostret och det nyfödda barnet. Om

behandling med betareceptorblockerare är nödvändig, bör beta₁-selektiva adrenoreceptorblockerare användas.

Bisoprolol bör användas under graviditet endast då behandling är absolut nödvändig. Om behandling med bisoprolol anses nödvändig, skall det uteroplacentala blodflödet och fostrets tillväxt övervakas. Om oönskade effekter på graviditet eller foster uppstår skall alternativ behandling övervägas. Det nyfödda barnet skall noga övervakas. Symtom på hypoglykemi och bradykardi uppkommer vanligtvis inom de första 3 dagarna.

Det är inte känt om detta preparat utsöndras i human bröstmjölk. Därför rekommenderas inte amning under samtidig behandling med bisoprolol.

I en studie på patienter med kranskärlssjukdom försämrade inte bisoprolol förmågan att köra bil. Emellertid kan individuella variationer när det gäller reaktion på läkemedlet förekomma, och förmågan att köra bil eller använda maskiner möjligen försämras. Detta skall tas i beaktande speciellt vid behandlingens start och vid förändring av medicinering, liksom i samband med intag av alkohol.

Vid överdosering (t.ex. en daglig dos om 15 mg istället för 7,5 mg) har tredje gradens AV-block, bradykardi och yrsel rapporterats. Generellt är de mest förväntade tecknen vid överdosering av en beta-blockerare bradykardi, hypotoni, bronkospasm, akut hjärtinsufficiens och hypoglykemi. Hittills har ett fåtal fall av överdosering av bisoprolol (maximum 2 000 mg) rapporterats med påvisad bradykardi och/eller hypotoni hos patienter med hypertoni och/eller kranskärlssjukdom. Alla patienter har tillfrisknat. Det finns en stor interindividuell variation i känsligheten för en hög dos av bisoprolol och patienter med hjärtinsufficiens är troligtvis mycket känsliga. Därför är det obligatoriskt att börja behandlingen av dessa patienter med en stegvis upptitrering enligt schemat i avsnitt Dosering.

Om överdosering förekommer skall bisoprololbehandlingen avbrytas och stödjande och symtomatisk behandling ges. Begränsade data tyder på att bisoprolol knappast är dialyserbar. Grundat på förväntad farmakologisk verkan och rekommendationer för andra beta-blockerare, bör följande allmänna åtgärder övervägas då de är kliniskt motiverade.

Bradykardi: Ge atropin intravenöst. Om effekten är otillräcklig kan isoprenalin eller annat medel med positiva kronotropa egenskaper ges med försiktighet. Behandling med temporär pacemaker kan vara nödvändig.

Hypotoni: Intravenösa vätskor och kärlsammandragande medel skall ges. Glukagon intravenöst kan övervägas.

AV-block (andra eller tredje graden): Patienten måste följas noggrant och behandlas med isoprenalininfusion eller transvenös pacemaker.

Akut försämring av hjärtsvikt: Administrera i.v. diuretika, inotropa substanser, vasodilaterande substanser.

Bronkospasm: Administrera bronkdilaterande terapi såsom isoprenalin, beta₂-sympatikomimetiska läkemedel och/eller aminofyllin.

Hypoglykemi: Administrera i.v. glukos.

Bisoprolol absorberas med en biotillgänglighet på ca 90 % efter peroral tillförsel.

Distributionsvolymen är 3,5 l/kg. Plasmaproteinbindningen av bisoprolol är ca 30 %.

Bisoprolol utsöndras från kroppen på två sätt. 50 % metaboliseras till inaktiva metaboliter i levern och utsöndras sedan via njurarna. Återstående 50 % utsöndras oförändrade genom njurarna. Totala clearance är ca 15 l/timme. Halveringstiden i plasma på 10-12 timmar ger en 24 timmars effekt efter doseringen en gång per dag.

Bisoprolol följer en linjär kinetik oberoende av ålder.

Eftersom eliminering sker via njurarna och levern i samma utsträckning, krävs ingen dosjustering hos patienter med nedsatt leverfunktion eller njurinsufficiens. Farmakokinetiken hos patienter med stabil kronisk hjärtsvikt och med nedsatt lever- eller njurfunktion har inte studerats. Hos patienter med kronisk hjärtsvikt (NYHA klass III) är plasmanivåerna av bisoprolol högre och halveringstiden längre än i friska personer. Maximal plasmakoncentration vid steady state är 64±21 ng/ml vid daglig dos av 10 mg, och halveringstiden är 17±5 timmar.

Gängse studier avseende säkerhetsfarmakologi, toxicitet vid upprepad dosering, gentoxicitet och karcinogenicitet visade inte några särskilda risker för människa. I likhet med andra beta- receptorblockerare, orsakar bisoprolol i höga doser hos djur toxiska effekter på moderdjuret (minskat födointag och sänkt kroppsvikt) och hos embryo/foster (ökat antal resorptioner, sänkt födelsevikt och tillväxthämning) men har ingen teratogen effekt.

Tablettkärna:

Mikrokristallin cellulosa Kalciumvätefosfat

Pregelatiniserad stärkelse (stärkelse 1500) Krospovidon Kolloidal vattenfri kiseldioxid Magnesiumstearat

Filmdragering:

Hypromellos (E464) Titandioxid (E171) Makrogol

Tablettkärna:

Mikrokristallin cellulosa Kalciumvätefosfat Pregelatiniserad stärkelse (stärkelse 1500) Krospovidon Kolloidal vattenfri kiseldioxid Magnesiumstearat

Filmdragering:

Hypromellos (E464) Titandioxid (E171) Makrogol

Tablettkärna:

Mikrokristallin cellulosa Kalciumvätefosfat Pregelatiniserad stärkelse (stärkelse 1500) Krospovidon Kolloidal vattenfri kiseldioxid Magnesiumstearat

Filmdragering:

Hypromellos (E464) Titandioxid (E171) Gul järnoxid (E172) Makrogol

Tablettkärna:

Mikrokristallin cellulosa Kalciumvätefosfat Pregelatiniserad stärkelse (stärkelse 1500) Krospovidon Kolloidal vattenfri kiseldioxid Magnesiumstearat

Filmdragering:

Hypromellos (E464) Titandioxid (E171) Gul järnoxid (E172) Makrogol

Tablettkärna:

Mikrokristallin cellulosa

Kalciumvätefosfat Pregelatiniserad stärkelse (stärkelse 1500) Krospovidon Kolloidal vattenfri kiseldioxid Magnesiumstearat

Filmdragering:

Hypromellos (E464) Titandioxid (E171) Gul järnoxid (E172) Makrogol Röd järnoxid (E172)

Tablettkärna:

Mikrokristallin cellulosa Kalciumvätefosfat Pregelatiniserad stärkelse (stärkelse 1500) Krospovidon Kolloidal vattenfri kiseldioxid Magnesiumstearat

Filmdragering:

Hypromellos (E464) Titandioxid (E171) Gul järnoxid (E172) Makrogol Röd järnoxid (E172)

Ej relevant.

3 år.

Inga särskilda förvaringsanvisningar.

oPA/Alu/PVC//Alu blister innehållande 10, 20, 28, 30, 50, 56, 60, 90, 98 eller 100 filmdragerade tabletter eller oPA/Alu/PVC//Alu perforerade endosblister som innehåller 10 x 1, 20 x 1, 30 x 1, 50 x 1, 90 x 1 eller 100 x 1 filmdragerade tabletter.

HDPE-burk (högdensitetspolyeten med vit förrådsblandning) med polypropen lock innehållande 30, 100, 250, 500 eller 1000 filmdragerade tabletter.

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Inga särskilda anvisningar.

Cardovia 1,25 mg filmdragerade tabletter Cardovia 2,5 mg filmdragerade tabletter Cardovia 3,75 mg filmdragerade tabletter Cardovia 5 mg filmdragerade tabletter Cardovia 7,5 mg filmdragerade tabletter Cardovia 10 mg filmdragerade tabletter

Varje tablett innehåller 1,25 mg bisoprololfumarat.

Varje tablett innehåller 2,5 mg bisoprololfumarat.

Varje tablett innehåller 3,75 mg bisoprololfumarat.

Varje tablett innehåller 5 mg bisoprololfumarat.

Varje tablett innehåller 7,5 mg bisoprololfumarat.

Varje tablett innehåller 10 mg bisoprololfumarat.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

STADA Arzneimittel AG Stadastrasse 2-18 61118 Bad Vilbel Tyskland

1,25 mg: 65803 2,5 mg: 65804 3,75 mg: 65805 5 mg: 65806 7,5 mg: 65807 10 mg: 65808

Datum för det första godkännandet: 2025-03-25

2025-03-25