Octreotide orion

Det rekommenderas att starta behandling med 20 mg Octreotide Orion med 4 veckors intervall i 3 månader. Patienter på behandling med s.c. oktreotid kan starta behandling med Octreotide Orion dagen efter den sista dosen av s.c. oktreotid. Efterföljande dosjustering bör baseras på koncentrationer av tillväxthormon (GH) och insulinliknande tillväxtfaktor 1/somatomedin C (IGF-1) i serum och kliniska symtom.

För patienter hos vilka kliniska symtom och biokemiska parametrar (GH; IGF-1) inte är fullt kontrollerade (GH-koncentrationer fortfarande över 2,5 mikrogram/l) inom denna 3 månaders period, kan dosen ökas till 30 mg var 4:e vecka. Om GH, IGF-1, och/eller symtom inte är adekvat kontrollerade efter 3 månader med en dos på 30 mg, kan dosen ökas till 40 mg var 4:e vecka.

För patienter med GH-koncentrationer konstant under 1 mikrogram/l vars IGF-1 serumkoncentrationer normaliserats och där merparten av de reversibla tecknen/symtomen på akromegali har försvunnit efter 3 månaders behandling med 20 mg, kan 10 mg Octreotide Orion administreras var 4:e vecka. I synnerhet i denna grupp av patienter med låg dos av Octreotide Orion rekommenderas dock noggrann övervakning av adekvat kontroll av GH- och IGF-1-koncentrationer i serum och kliniska tecken/symtom.

För patienter på en stabil dos av Octreotide Orion ska bestämning av GH och IGF-1 göras var 6:e månad.

Behandling av patienter med symtom associerade med funktionella gastro-entero-pankreatiska neuroendokrina tumörer

Det rekommenderas att starta behandlingen med administrering av 20 mg Octreotide Orion med 4 veckors intervall. Patienter på behandling med s.c. oktreotid bör fortsätta med den tidigare effektiva dosen under 2 veckor efter den första injektionen av Octreotide Orion.

För patienter där symtom och biologiska markörer är välkontrollerade efter 3 månaders behandling, kan dosen sänkas till 10 mg Octreotide Orion var 4:e vecka.

För patienter hos vilka symtomen endast delvis är kontrollerade efter 3 månaders behandling, kan dosen ökas till 30 mg Octreotide Orion var 4:e vecka.

Tilläggsbehandling med s.c. oktreotid med samma dos som användes före behandlingen med Octreotide Orion rekommenderas för dagar när symtom associerade med gastro-entero-pankreatiska tumörer ökar under pågående behandling med Octreotide Orion. Detta kan förekomma främst under de första 2 månaderna av behandlingen innan terapeutiska koncentrationer av oktreotid uppnåtts.

Behandling av patienter med avancerade neuroendokrina tumörer av midgut eller okänd primär lokalisering där tumörer av icke-midguttyp har uteslutits

Den rekommenderade dosen av Octreotide Orion är 30 mg givet var 4:e vecka (se avsnitt Farmakodynamik). Behandling med Octreotide Orion för tumörkontroll bör fortgå under frånvaro av tumörprogression.

Behandling med Octreotide Orion bör starta på en dos om 20 mg var 4:e vecka under 3 månader innan dosjustering övervägs. Dosen justeras därefter baserat på TSH och tyreoideahormonrespons.

Nedsatt njurfunktion påverkade inte den totala exponeringen (AUC) av oktreotid administrerat som subkutan injektion. Därför är dosjustering av Octreotide Orion inte nödvändig.

I en studie på oktreotid administrerat s.c. och i.v. visades att utsöndringskapaciteten kan minska hos patienter med levercirrhos, men inte hos patienter med fettlever. I vissa fall kan patienter med nedsatt leverfunktion behöva dosjustering.

I en studie på s.c. oktreotid var ingen dosjustering för patienter ≥ 65 år nödvändig. Därför krävs ingen dosjustering av Octreotide Orion i denna grupp av patienter.

Det finns begränsad erfarenhet av användning av Octreotide Orion till barn.

Octreotide Orion får endast ges som djup intramuskulär injektion. Vid upprepade intramuskulära injektioner alterneras mellan höger och vänster glutealmuskel (se avsnitt Särskilda anvisningar för destruktion och övrig hantering).

Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Behandling av patienter med akromegali när kirurgisk behandling är olämplig eller ineffektiv, samt under interimsperioden till dess strålbehandling fått full effekt (se avsnitt Dosering).

Behandling av patienter med symtom associerade med funktionella gastro-entero-pankreatiska endokrina tumörer, t.ex. karcinoidtumörer med samtidigt karcinoidsyndrom (se avsnitt Farmakodynamik).

Behandling av patienter med avancerade neuroendokrina tumörer utgående från midgut eller av okänd primär lokalisering där tumör av icke-midguttyp har uteslutits.

Behandling av TSH-utsöndrande hypofysadenom:

• när utsöndring inte har normaliserats efter kirurgi och/eller strålbehandling

• hos patienter för vilka kirurgi är olämplig

• hos patienter som strålas, till dess att strålbehandlingen fått effekt.

Eftersom tillväxthormonproducerande hypofystumörer ibland kan expandera och orsaka allvarliga komplikationer (t.ex. synfältsdefekter), är det viktigt att alla patienter kontrolleras noggrant. Om tecken på tumörexpansion uppträder, är alternativ behandling tillrådlig.

Som en gynnsam följd av behandlingen kan en sänkning av tillväxthormonnivån (GH) och normalisering av koncentrationen av insulinliknande tillväxtfaktor 1(IGF-1) leda till att fertiliteten hos kvinnliga patienter med akromegali eventuellt återställs. Kvinnliga patienter som kan bli gravida ska, om det är nödvändigt, rådas att använda en säker preventivmetod under behandling med oktreotid (se avsnitt Graviditet och amning).

Sköldkörtelfunktionen bör övervakas hos patienter som långtidsbehandlas med oktreotid.

Leverfunktionen bör övervakas under behandling med oktreotid.

Vanliga fall av bradykardi har rapporterats. Dosjustering kan vara nödvändig för läkemedel som betablockerare, kalciumantagonister eller medel som kontrollerar vätske- och elektrolytbalans (se avsnitt Interaktioner).

Gallsten är en mycket vanlig händelse under behandling med oktreotid och kan vara associerad med kolecystit och gallgångsdilatation (se avsnitt Biverkningar). Därutöver har fall av gallvägsinflammation rapporterats som en komplikation till gallsten hos patienter som behandlats med oktreotid- depotinjektion efter godkännandet för försäljning. Ultraljudsundersökning av gallblåsan före behandling och vid ca 6 månaders intervall under pågående behandling med oktreotid-depotinjektion rekommenderas.

På grund av dess hämmande verkan på tillväxthormon, glukagon, och insulinfrisättning, kan Octreotide Orion påverka glukosregleringen. Glukostoleransen efter måltid kan försämras. Som rapporterats hos patienter som behandlats med s.c. oktreotid, kan i vissa fall ett tillstånd av ihållande hyperglykemi induceras som en följd av kronisk administration. Hypoglykemi har också rapporterats.

Hos patienter med samtidig typ-I diabetes mellitus påverkar Octreotide Orion sannolikt glukosregleringen och insulinbehovet kan minska. Administrering av oktreotid s.c. till icke-diabetiker och typ-II-diabetiker med delvis intakta insulinreserver kan resultera i en höjning av insulinnivån efter måltid. Det rekommenderas därför att övervaka glukostolerans och diabetesbehandling.

Hos patienter med insulinom kan oktreotid, på grund av dess större relativa potens för att hämma utsöndringen av GH och glukagon än den hos insulin och på grund av den kortare varaktigheten av dess hämmande effekt på insulin, öka djupet och förlänga varaktigheten av hypoglykemi. Dessa patienter bör kontrolleras noga.

Oktreotid kan förändra absorptionen av fett från föda hos vissa patienter.

Sänkta vitamin B12-nivåer och onormalt Schillings test har observerats hos vissa patienter som får behandling med oktreotid. Kontroll av vitamin B12-nivå rekommenderas under behandling med Octreotide Orion hos patienter som tidigare har haft vitamin B12-förlust.

Exokrin pankreasinsufficiens (EPI) har observerats hos vissa patienter som fått oktreotidbehandling mot gastro-entero-pankreatiska neuroendokrina tumörer. Symtomen på EPI kan omfatta fettinnehållande diarré, lös avföring, uppsvälld buk och viktminskning. Screening och lämplig behandling av EPI enligt kliniska riktlinjer bör övervägas hos symtomatiska patienter.

Octreotide Orion innehåller mindre än 1 mmol (23 mg) natrium per injektionsflaska, d.v.s. är näst intill ”natriumfritt”.

De vanligaste biverkningarna som rapporterats vid behandling med oktreotid omfattar gastrointestinala rubbningar, rubbningar av nervsystemet, hepatobiliära rubbingar samt metabolism- och näringsrubbningar.

De vanligast rapporterade biverkningarna i kliniska prövningar med oktreotid var diarré, buksmärta, illamående, gasbildning, huvudvärk, gallsten, hyperglykemi och förstoppning. Andra vanliga biverkningar var yrsel, lokal smärta, gallblåseslam, tyreoideadysfunktion (t.ex. sänkt tyreoideastimulerande hormon (TSH), sänkt totalt T4 och sänkt fritt T4), lös avföring, nedsatt glukostolerans, kräkningar, asteni och hypoglykemi.

Följande biverkningar, listade i tabell 1, har summerats från kliniska studier med oktreotid. Biverkningarna (tabell 1) är indelade efter frekvens under respektive rubrik, de mest frekventa först, enligt följande konvention: mycket vanliga (≥ 1/10); vanliga (≥ 1/100, < 1/10); mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100); sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000); mycket sällsynta (< 1/10 000), inkluderande

enstaka rapporter. Inom varje frekvensgrupp är biverkningarna rankade efter fallande allvarlighetsgrad.

Spontanrapporterade biverkningar redovisas i tabell 2. Biverkningarna rapporteras frivilligt, och det är inte alltid möjligt att tillförlitligt fastställa frekvens eller ett orsakssamband till läkemedelsexponering.

Gallblåsan och relaterade reaktioner

Somatostatinanaloger har visats hämma kontraktilitet i gallblåsan och minska utsöndringen av galla, vilket kan leda till gallblåsebesvär eller gallblåseslam. Gallstensbildning har rapporterats hos 15 till 30 % av patienterna vid långtidsbehandling med s.c. oktreotid. Incidensen i den allmänna befolkningen (i åldrarna 40 till 60 år) är omkring 5 till 20 %. Långvarig exponering för oktreotid- depotinjektion hos patienter med akromegali eller gastro-entero-pankreatiska tumörer tyder på att behandling med oktreotid-depotinjektion inte ökar incidensen av gallstensbildning jämfört med s.c. behandling. Vid förekomst av gallstenar är de vanligen asymtomatiska. Symtomatiska stenar ska behandlas antingen genom upplösning med gallsyror eller med kirurgi.

Magtarmkanalen I sällsynta fall kan magtarmbiverkningarna likna akut tarmobstruktion med progressiv magutspändhet, svår epigastriesmärta, bukömhet och muskelförsvar. Frekvensen av gastrointestinala biverkningar brukar minska över tiden vid kontinuerlig behandling.

Överkänslighet och anafylaktiska reaktioner

Överkänslighet och allergiska reaktioner har rapporterats efter godkännandet för försäljning. När dessa inträffar påverkar de oftast huden, sällan munnen och luftvägarna. Isolerade fall av anafylaktisk chock har rapporterats.

Reaktioner vid injektionsstället

Reaktioner vid injektionsstället, såsom smärta, rodnad, blödning, klåda, svullnad eller induration, var vanliga rapporter hos patienter som fick oktreotid-depotinjektion. I majoriteten av fallen krävdes dock ingen klinisk åtgärd.

Metabolism och nutrition

Trots att utsöndringen av fett i avföringen kan öka, finns det inget som tyder på att långtidsbehandling med oktreotid leder till näringsbrist på grund av malabsorption.

Pankreasenzymer I mycket sällsynta fall har akut pankreatit rapporterats inom de första timmarna eller dagarna efter behandling med s.c. oktreotid, vilket har upphört vid borttagande av läkemedlet. Dessutom har kolelitiasisinducerad pankreatit rapporterats hos patienter med långtidsbehandling med s.c. oktreotid.

Hjärtat

Bradykardi är en vanlig biverkning med somatostatinanaloger. EKG-förändringar, såsom förlängd QT-tid, förändring av elaxel, tidig repolarisation, låg amplitud, R/S-övergång, tidig R-progression och ospecifika ST-T-förändringar, har observerats hos både patienter med akromegali och patienter med karcinoidsyndrom. Sambandet mellan dessa händelser och oktreotidacetat är inte fastställt, då många av dessa patienter har underliggande hjärtsjukdomar (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Trombocytopeni

Trombocytopeni har rapporterats efter godkännandet för försäljning, i synnerhet under behandling med oktreotid (i.v.) hos patienter med levercirros och under behandling med oktreotid-depotinjektion. Detta är reversibelt efter avslutad behandling.

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till:

Läkemedelsverket Box 26 751 03 Uppsala

Farmakoterapeutisk grupp: Somatostatin och analoger, ATC-kod: H01CB02

Oktreotid är en syntetisk oktapeptidanalog till naturligt förekommande somatostatin med liknande farmakologiska effekter men med en betydligt längre effektduration. Oktreotid hämmar patologiskt ökad utsöndring av tillväxthormon (GH) och av peptider och serotonin som produceras inom gastro- entero-pankreatiska (GEP) endokrina systemet.

Oktreotid är en mer potent hämmare av GH, glukagon och insulinfrisättning hos djur än somatostatin, med större selektivitet för hämning av GH och glukagon.

Hos friska försökspersoner har oktreotid, liksom somatostatin, visats hämma:

• frisättning av GH stimulerad av arginin, motion- och insulin-inducerad hypoglykemi

• frisättning av insulin, glukagon, gastrin, andra peptider i GEP endokrina systemet efter måltid samt argininstimulerad frisättning av insulin och glukagon

• tyreotropinfrisättande hormon (TRH)-stimulerad frisättning av tyreoideastimulerande hormon

(TSH).

Till skillnad från somatostatin hämmar oktreotid företrädesvis GH framför insulin, och dess administration följs inte av någon reboundeffekt med hypersekretion av hormoner (dvs. GH hos patienter med akromegali).

Hos patienter med akromegali ger Octreotide Orion, en galenisk beredning av oktreotid avsedd för upprepade injektioner med 4 veckors intervall, jämna och terapeutiska serumkoncentrationer av oktreotid med åtföljande konsekvent sänkning av GH och normalisering av IGF-1 serumkoncentrationer hos majoriteten av patienterna. Hos de flesta av patienterna minskar oktreotid- depotinjektion markant de kliniska symtomen på sjukdomen, såsom huvudvärk, svettningar, parestesier, trötthet, osteoartralgi och karpaltunnelsyndrom. Hos tidigare obehandlade patienter med akromegali med GH-utsöndrande hypofysadenom, resulterade behandling med oktreotid- depotinjektion i en tumörvolymminskning på> 20 % i en betydande del (50 %) av patienterna.

Hos enskilda patienter med GH-utsöndrande hypofysadenom har oktreotid-depotinjektion rapporterats leda till en minskning av tumören (före operation). Dock bör kirurgi inte fördröjas.

För patienter med funktionella tumörer i gastro-entero-pankreatiska systemet ger behandling med oktreotid-depotinjektion kontinuerlig kontroll av symtom relaterade till den underliggande sjukdomen. Effekten av oktreotid på olika typer av gastro-entero-pankreatiska tumörer är följande:

Administrering av oktreotid kan ge lindring av symtomen, framförallt av flush och diarré. I många fall har detta samtidigt resulterat i nedgång i plasmaserotonin och minskad utsöndring i urin av 5-hydroxiindolättiksyra.

Det biokemiska kännetecknet för dessa tumörer är överproduktion av vasoaktiv intestinal peptid (VIP). I de flesta fallen ger administrering av oktreotid lindring av den svåra och vattniga diarrén, som är typisk för tillståndet, vilket förbättrar livskvaliteten. Samtidigt förbättras associerade elektrolytrubbningar, t.ex. hypokalemi, vilket möjliggör att enteralt och parenteralt vätske- och elektrolyttillskott kan sättas ut. För vissa patienter visar datortomografi att tumörprogressionen bromsats eller stoppats eller till och med att tumören krymper, i synnerhet vid levermetastaser. Klinisk förbättring åtföljs i allmänhet av en minskad VIP-nivå i plasma, som kan falla in i det normala referensområdet.

Administrering av oktreotid resulterar i de flesta fallen i väsentlig förbättring av de nekrolytiskt migratoriska hudutslag som är karakteristiska för sjukdomen. Effekten av oktreotid på det milda diabetes mellitus som ofta förekommer har inte noterats, och behandlingen resulterar i allmänhet inte i en minskning av behovet av insulin eller perorala antidiabetika. Oktreotid lindrar diarréerna och leder därmed till viktökning hos de patienter som drabbats. Även om administration av oktreotid ofta leder till en omedelbar minskning av glukagonnivåer i plasma, bibehålls i allmänhet inte dessa nivåer under en längre periods behandling, trots fortsatt symtomatisk förbättring.

Behandling med protonpumpshämmare eller H2-receptorblockerande medel kontrollerar i regel magsyrahypersekretion. Diarré däremot, som också är ett vanligt symtom, lindras inte nödvändigtvis tillräckligt av protonpumpshämmare eller H2-receptorblockerande medel. Octreotide Orion kan bidra till att ytterligare minska magsyrahypersekretion och förbättra symtom, inklusive diarré, eftersom det leder till suppression av förhöjda gastrinnivåer hos vissa patienter.

Administration av oktreotid ger en minskning av cirkulerande immunreaktivt insulin. Hos patienter med operabla tumörer kan oktreotid preoperativt hjälpa till att återställa och upprätthålla normoglykemi. Hos patienter med inoperabla benigna eller maligna tumörer kan den glykemiska kontrollen förbättras även utan samtidig bibehållen reduktion av cirkulerande insulinnivåer.

Resultatet från en randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad fas III-studie (PROMID) visar att oktreotid-depotinjektion hämmar tumörtillväxten hos patienter med avancerad neuroendokrin midgut- tumör.

85 patienter randomiserades till behandling med oktreotid-depotinjektion, 30 mg var 4:e vecka, (n = 42) eller placebo (n = 43) i 18 månader eller fram tills tumörprogression eller dödsfall.

Huvudsakliga inklusionskriterier var: tidigare medicinskt obehandlad, histologiskt bekräftad väldifferentierad lokalt inoperabel eller metastatisk, funktionellt aktiv eller inaktiv neuroendokrin tumör/karcinom; med primärtumör utgående från midgut eller av okänt ursprung, sedan primärtumör från annan lokal än midgut såsom exempelvis bukspottkörtel och thorax uteslutits.

Primär endpoint var tid till tumörprogression eller tumörrelaterad död (TTP).

I intent-to-treat-analyspopulationen (ITT) (alla randomiserade patienter) noterades 26 respektive 41 fall av tumörprogression eller tumörrelaterad död i oktreotid-depotinjektion- respektive placebogruppen (HR = 0,32; 95 % KI, 0,19 till 0,55; p-värde =0,000015).

I den konservativa ITT (kITT)-analyspopulationen, i vilken 3 patienter censurerades vid randomisering, observerades 26 respektive 40 fall av tumörprogression eller tumörrelaterad död i oktreotid-depotinjektion- respektive placebogruppen (HR = 0,34; 95 % KI, 0,20 till 0,59; p- värde =0,000072; figur 1). Mediantiden till tumörprogression var 14,3 månader (95 % KI, 11,0 till 28,8 månader) i oktreotid-depotinjektion-gruppen och 6,0 månader (95 % KI, 3,7 till 9,4 månader) i placebogruppen.

I per-protokoll-analyspopulationen (PP), i vilken ytterligare patienter censurerades vid avslutad studiebehandling, observerades tumörprogression eller tumörrelaterad död hos 19 respektive 38 patienter som fick oktreotid-depotinjektion respektive placebo (HR = 0,24; 95 % KI, 0,13 till 0,45; p-värde =0,0000036).

Log-rank-test stratifierat för funktionell aktivitet: p = 0,000072, HR = 0,34 [95 % KI: 0,20–0,59]

* Log-rank-test stratifierat utifrån funktionell aktivitet

Behandlingseffekten var lika hos patienter med funktionellt aktiva (HR = 0,23, 95 % KI, 0,09 till 0,57) och inaktiva tumörer (HR = 0,25, 95 % KI, 0,10 till 0,59).

Efter 6 månaders behandling observerades stabil sjukdom hos 67 % av patienterna i oktreotid- depotinjektiongruppen och 37 % av patienterna i placebogruppen.

Rekryteringen avslutades i förtid baserat på den kliniskt signifikanta nyttan som observerades med oktreotid-depotinjektion i den i förväg planerade interimsanalysen.

Säkerheten av oktreotid-depotinjektion i denna studie överensstämde med dess tidigare fastställda säkerhetsprofil.

Oktreotid-depotinjektion, en i.m. injektion var 4: e vecka, har visats undertrycka förhöjda tyreoideahormoner, normalisera TSH och förbättra de kliniska tecknen och symtomen på hypertyreos hos patienter med TSH-utsöndrande adenom. Behandlingseffekten av oktreotid-depotinjektion uppnådde statistisk signifikans jämfört med baseline efter 28 dagar, och nyttan av behandlingen bibehölls i upp till 6 månader.

Pulver och vätska till injektionsvätska, depotsuspension.

Pulver: vitt eller nästan vitt pulver.

Spädningsvätska: klar, färglös till svagt gul eller brun lösning.

Dosjustering av läkemedel såsom betablockerare, kalciumantagonister eller medel som kontrollerar vätske- och elektrolytbalans kan vara nödvändig vid samtidig administrering av Octreotide Orion (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Dosjustering av insulin och diabetesläkemedel kan vara nödvändig vid samtidig administrering av Octreotide Orion (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Oktreotid har visat sig minska intestinal absorption av ciklosporin och försena absorptionen av cimetidin.

Samtidig administrering av oktreotid och bromokriptin ökar biotillgängligheten hos bromokriptin.

Begränsade publicerade data antyder att somatostatinanaloger kan minska metaboliskt clearance hos substanser som metaboliseras av cytokrom P450-enzymer, vilket kan bero på inhibering av tillväxthormon. Eftersom det inte kan uteslutas att oktreotid har denna effekt, bör därför samtidig behandling med läkemedel som metaboliseras av CYP3A4 och som har lågt terapeutiskt index (t.ex. kinidin, terfenadin) ske med försiktighet.

Somatostatin och dess analoger, såsom oktreotid, binder kompetitivt till somatostatinreceptorer och kan påverka effekten av radioaktiva somatostatinanaloger. Administrering av Octreotide Orion ska undvikas under minst 4 veckor innan administrering av lutetium(¹⁷⁷Lu)oxodotreotid, ett radioaktivt läkemedel som binder till somatostatinreceptorer. Vid behov kan patienter behandlas med kortverkande somatostatinanaloger fram till 24 timmar innan administreringen av lutetium(¹⁷⁷Lu)oxodotreotid. Efter administrering av lutetium(¹⁷⁷Lu)oxodotreotid kan behandling med Octreotide Orion återupptas inom 4 till 24 timmar och ska avbrytas igen 4 veckor före nästa administrering av lutetium(¹⁷⁷Lu)oxodotreotid.

Det finns en begränsad mängd data (mindre än 300 graviditeter) från behandling av gravida kvinnor med oktreotid, och i cirka en tredjedel av fallen är utfallet av graviditeten okänd. Majoriteten av rapporterna inkom efter godkännandet för försäljning av oktreotid, och mer än 50 % av antalet exponerade graviditeter rapporterades hos patienter med akromegali. De flesta av kvinnorna exponerades under första trimestern av graviditeten för doser från 100–1 200 mikrogram/dag av oktreotid s.c. eller 10–40 mg/månad av oktreotid-depotinjektion. Medfödda anomalier rapporterades i ca 4 % av fallen för vilka utfallet av graviditeten är känd. Inget orsakssamband med oktreotid misstänks i dessa fall.

Data från djurstudier tyder inte på direkta eller indirekta reproduktionstoxikologiska effekter (se avsnitt Prekliniska säkerhetsuppgifter).

Som en försiktighetsåtgärd är det att föredra att undvika användning av Octreotide Orion under graviditet (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Det är okänt om oktreotid/metaboliter från oktreotid utsöndras i bröstmjölk. Djurstudier har visat att oktreotid/metaboliter från oktreotid utsöndras i mjölk (se avsnitt Prekliniska säkerhetsuppgifter).

En risk för det nyfödda barnet/spädbarnet kan inte uteslutas. Patienter ska inte amma under behandling med Octreotide Orion.

Det är okänt om oktreotid påverkar fertiliteten hos människa. Sen nedstigning av testiklarna förekom hos avkommor till honor som behandlats under dräktighet och digivning. Oktreotid försämrade dock inte fertiliteten hos han- och honråttor vid doser upp till 1 mg/kg kroppsvikt per dag (se avsnitt Prekliniska säkerhetsuppgifter).

Octreotide Orion har ingen eller försumbar effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner. Patienter ska informeras om att vara försiktiga vid bilkörning eller användning av maskiner om de upplever yrsel, asteni/trötthet eller huvudvärk under behandling med Octreotide Orion.

Ett begränsat antal oavsiktliga överdoser av oktreotid-depotinjektion har rapporterats. Doserna låg mellan 100 mg till 163 mg/månad av oktreotid-depotinjektion. Värmevallningar rapporterades som enda biverkan.

Cancerpatienter som fått oktreotid-depotinjektion i doser upp till 60 mg/månad och upp till 90 mg/2 veckor har rapporterats. I allmänhet tolererades dessa doser väl, men följande biverkningar har rapporterats: frekventa urineringar, trötthet, depression, oro och koncentrationssvårigheter.

Behandlingen vid överdosering är symtomatisk.

Efter en i.m. injektion av oktreotid-depotinjektion når serumkoncentrationen av oktreotid en övergående initial topp inom 1 timme efter administrering, följt av en progressiv sänkning till en låg icke-detekterbar oktreotidnivå inom 24 timmar. Efter den initiala toppen dag 1 förblir oktreotidnivån på subterapeutisk nivå under 7 dagar för de flesta patienter. Därefter ökar koncentrationerna av oktreotid igen och når konstanta nivåer omkring dag 14 som förblir relativt stabila under de följande 3–4 veckorna. Toppnivån dag 1 är lägre än nivåerna under konstant fas. Mindre än 0,5 % av den totala utsöndringen äger rum under dag 1. Efter omkring 42 dagar sjunker oktreotidkoncentrationen långsamt, samtidigt med den slutliga nedbrytningen av i läkemedelsformen ingående polymer.

Hos patienter med akromegali uppgick konstanta nivåer av oktreotid efter singeldos av 10 mg, 20 mg och 30 mg till 358 ng/l, 926 ng/l respektive 1 710 ng/l. Steady-state-serumkoncentrationer av oktreotid som uppnås efter 3 injektioner med 4 veckors intervall, är högre med en faktor av ca 1,6 till 1,8 med nivåer 1 557 ng/l och 2 384 ng/l efter multipla injektioner av 20 mg resp. 30 mg oktreotid- depotinjektion.

Hos patienter med karcinoida tumörer var steady-state-koncentrationerna av oktreotid efter multipla injektioner med 10 mg, 20 mg och 30 mg oktreotid-depotinjektion givna med 4 veckors intervall, också linjärt ökande med dos och var i medeltal (och median) 1 231 (894) ng/l, 2 620 (2 270) ng/l, resp. 3 928 (3 010) ng/l.

Ingen ackumulering av oktreotid utöver den som förväntas av överlappande frisättningsprofiler inträffade under en period på upp till 28 månatliga injektioner av oktreotid-depotinjektion.

Oktreotids farmakokinetiska profil efter oktreotid-depotinjektion återspeglar utsöndringsmönstret hos ingående polymer och dess bionedbrytning. Oktreotid distribueras enligt dess kända farmakokinetiska egenskaper, beskrivna för s.c. administrering, när det frigörs i den systemiska cirkulationen. Oktreotids distributionsvolym vid steady-state är 0,27 l/kg och totalclearance är 160 ml/min. Plasmaproteinbindningen är 65 %, och i stort sett inget läkemedel är bundet till blodkroppar.

Hos pediatriska patienter i åldern 7 till 17 år med hypotalamisk fetma gavs oktreotid-depotinjektion 40 mg en gång per månad. Farmakokinetiska data med begränsad blodprovstagning visade på

dalkoncentrationer av oktreotid i medelvärde på 1 395 ng/l efter den första injektionen och 2 973 ng/l vid steady-state. En hög interindividuell variabilitet observerades.

Steady-state-dalkoncentrationerna av oktreotid är inte korrelerade med ålder och BMI, men måttligt korrelerade med kroppsvikt (52,3–133 kg) och det var en signifikant skillnad mellan manliga och kvinnliga patienter, ca 17 % högre för kvinnliga patienter.

Studier avseende toxicitet vid akut och upprepad administrering, mutagenicitet, karcinogenicitet och reproduktionstoxikologiska studier hos djur visade inte några särskilda risker för människa.

Reproduktionsstudier hos djur gav inga bevis för teratogena effekter, effekter på embryo-/fetal toxicitet eller andra reproduktionseffekter på grund av oktreotid vid doser upp till 1 mg/kg/dag. Viss fördröjning av den fysiologiska tillväxten noterades hos avkomman hos råttor. Denna effekt var övergående och kan kopplas till GH-hämning till följd av överdriven farmakodynamisk aktivitet (se avsnitt Graviditet och amning).

Inga specifika studier har utförts på juvenila råttor. I de pre-och postnatala utvecklingsstudierna observerades minskad tillväxt och mognad i F1-avkomman till honor där oktreotid gavs under hela dräktigheten och digivningsperioden. Fördröjd nedstigning av testiklarna observerades hos hanar i F1-avkommor, men fertiliteten hos de påverkade F1-ungarna förblev normal. De ovan nämnda observationerna var övergående och anses vara en följd av GH-hämning.

DL-laktid-glykolid-sampolymer Mannitol (E421)

Karmellosnatrium Mannitol (E421) Poloxamer 188 Vatten för injektionsvätskor

Då blandbarhetsstudier saknas skall detta läkemedel inte blandas med andra läkemedel.

3 år.

Läkemedlet ska användas omedelbart efter beredning och inte sparas för senare användning.

Förvaras i originalförpackningen. Ljuskänsligt.

Förvaras i kylskåp (2 °C–8 °C). Får ej frysas.

Octreotide Orion kan förvaras vid högst 25 °C under injektionsdagen.

Förvaringsanvisningar för läkemedlet efter beredning finns i avsnitt Hållbarhet.

En förpackning innehåller en 6 ml injektionsflaska av glas med gummipropp (klorbutylgummi), förseglad med ett aluminiumlock med en mörkblå flip-off-försegling, med pulver till injektionsvätska, suspension, samt en 3 ml färglös förfylld glasspruta med skyddskapsyl och kolvpropp (brombutylgummi) med 2 ml spädningsvätska, sampackade i en förseglad blisterförpackning med en flaskadapter och en säkerhetskanyl för injektion.

Tillhandahålls i förpackningar om 1 och 3 injektionsflaskor.

En förpackning innehåller en 6 ml injektionsflaska av glas med gummipropp (klorbutylgummi), förseglad med ett aluminiumlock med en orangeröd flip-off-försegling med pulver till injektionsvätska, suspension, samt en 3 ml färglös förfylld glasspruta med skyddskapsyl och kolvpropp (brombutylgummi) med 2 ml spädningsvätska, sampackade i en förseglad blisterförpackning med en flaskadapter och en säkerhetskanyl för injektion.

Tillhandahålls i förpackningar om 1 och 3 injektionsflaskor.

En förpackning innehåller en 6 ml injektionsflaska av glas med gummipropp (klorbutylgummi), förseglad med ett aluminiumlock med en rödlila flip-off-försegling med pulver till injektionsvätska, suspension, samt en 3 ml färglös förfylld glasspruta med skyddskapsyl och kolvpropp (brombutylgummi) med 2 ml spädningsvätska, sampackade i en förseglad blisterförpackning med en flaskadapter och en säkerhetskanyl för injektion.

Tillhandahålls i förpackningar om 1 och 3 injektionsflaskor.

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.

ENDAST FÖR DJUP INTRAMUSKULÄR INJEKTION

a. En injektionsflaska som innehåller Octreotide Orion-pulver.

b. En förfylld spruta med spädningsvätska för beredning.

c. En flaskadapter för beredning av läkemedlet.

d. En säkerhetskanyl för injektion.

Följ noggrant instruktionerna nedan för att säkerställa korrekt beredning av Octreotide Orion innan djup intramuskulär injektion.

Det finns 3 kritiska steg vid beredning av Octreotide Orion. Om de inte följs, kan det leda till att

• Injektionsförpackningen måste anta rumstemperatur. Ta ut injektionsförpackningen ur kylen och låt den stå i rumstemperatur i minst 30 minuter innan beredningen, men överstig inte 24 timmar.

• Efter tillsats av spädningsvätskan, säkerställ att pulvret är helt mättat genom att låta injektionsflaskan stå i minst 5 minuter.

• Efter mättnad, skaka injektionsflaskan måttligt i horisontell riktning under minst 30 sekunder tills dess att en enhetlig suspension bildas. Octreotide Orion-suspension ska beredas omedelbart före administrering.

Octreotide Orion bör endast ges av utbildad hälsovårdspersonal.

Octreotide Orion 10 mg pulver och vätska till injektionsvätska, depotsuspension Octreotide Orion 20 mg pulver och vätska till injektionsvätska, depotsuspension Octreotide Orion 30 mg pulver och vätska till injektionsvätska, depotsuspension

En injektionsflaska innehåller 10 mg oktreotid (som oktreotidacetat).

En injektionsflaska innehåller 20 mg oktreotid (som oktreotidacetat).

En injektionsflaska innehåller 30 mg oktreotid (som oktreotidacetat).

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Qilu Pharma Spain S.L.

Paseo de la Castellana 40, planta 8 28046-Madrid Spanien

10 mg: 68325 20 mg: 68326 30 mg: 68327

Datum för det första godkännandet: 2026-09-07

2026-09-07