Veramacor

De rekommenderade intravenösa doserna av verapamilhydroklorid är följande:

Startdos: 5 mg initialt, ges långsamt (under cirka 2 minuter), med konstant övervakning av patienten och med EKG- och blodtrycksmätning.

Upprepad dos: Om terapeutisk effekt inte uppnås kan ytterligare 5 mg injiceras efter 5-10 minuter. Intravenös infusion för att upprätthålla den terapeutiska effekten: 5-10 mg/timme i natriumklorid 9 mg/ml (0,9 %), glukos 50 mg/ml (5 %), Ringer-acetat eller liknande lösningar (pH≤ 6,5) i genomsnitt upp till totalt 100 mg/dag.

Noggrann EKG-övervakning ska alltid utföras vid administrering av verapamilhydroklorid till pediatriska patienter.

Barn 1-15 år 0,1-0,3 mg/kg kroppsvikt (vanligtvis är en engångsdos mellan 2 och 5 mg) ska ges som en intravenös bolus under minst 2 minuter. Överskrid inte 5 mg.

Barn 1-15 år

0,1 till 0,3 mg/kg kroppsvikt (vanligtvis är en engångsdos mellan 2 och 5 mg) 30 minuter efter den första dosen om det första svaret inte är tillräckligt. Överskrid inte 10 mg i en engångsdos.

Om det finns tecken på takykardiinducerad hjärtsvikt är digitalisering nödvändig innan Veramacor administreras intravenöst.

Dosen ska administreras under minst 3 minuter för att minimera risken för oönskade läkemedelseffekter.

Verapamilhydroklorid ska ges som en långsam intravenös injektion under minst två minuter med kontinuerlig blodtrycks- och elektrokardiografisk övervakning.

För att förbereda en infusion kan fysiologisk natriumkloridlösning 9 mg/ml (0,9 %), glukoslösning 50 mg/ml (5 %) eller Ringer-acetat användas.

Anvisningar om spädning av läkemedlet före administrering finns i avsnitt Särskilda anvisningar för destruktion och övrig hantering.

• Överkänslighet mot verapamilhydroklorid eller något annat innehållsämne.

• Kardiogen chock.

• Sjuka sinus-syndrom (bradykardi-takykardi-syndrom) (utom hos patienter med en fungerande artificiell pacemaker).

• Andra eller tredje gradens AV-block (utom hos patienter med fungerande artificiell pacemaker).

• Hjärtsvikt med minskad ejektionsfraktion på mindre än 35 % och/eller pulmonellt inkilningstryck över 20 mmHg (såvida det inte är sekundärt till en supraventrikulär takykardi som kan behandlas med verapamil).

• Samtidig intravenös administrering av adrenerga betablockerare (se avsnitt Varningar och försiktighet och Interaktioner).

• Förmaksflimmer/-fladder vid förekomst av en extra ledningsbana (t.ex. Wolff-Parkinson-

Whites syndrom eller Lown-Ganong-Levines syndrom). Dessa patienter löper risk att utveckla ventrikulär takyarytmi inklusive ventrikelflimmer om verapamilhydroklorid administreras.

• Användning under graviditet, såvida inte läkaren anser att det är absolut nödvändigt.

• Allvarlig hypotoni.

• Ventrikeltakykardi: Administrering av intravenös verapamilhydroklorid till patienter med ventrikeltakykardi (breddökande QRS-komplex > 0,12 sekunder) kan resultera i markant hemodynamisk försämring och ventrikelflimmer. Korrekt diagnos före behandling och differentiering från supraventrikulär takykardi med breddökande komplex är absolut nödvändigt på akutmottagningen.

• Kombination med ivabradin (se avsnitt Interaktioner).

Veramacor 2,5 mg/ml injektions-/infusionsvätska, lösning är indikerat för:

• Konvertering till sinusrytm vid takykardi, t.ex. paroxysmal supraventrikulär takykardi

• Sänkning av kammarfrekvensen vid förmaksflimmer/-fladder (utom vid WPW-syndrom eller

LGL-syndrom, se avsnitt Kontraindikationer, Kontraindikationer), supraventrikulära extrasystolier, ventrikulära extrasystolier om de beror på myokardischemi.

Använd med försiktighet vid akut hjärtinfarkt som kompliceras av bradykardi, uttalad hypotoni eller vänsterkammardysfunktion.

Verapamilhydroklorid påverkar AV- och SA-noderna och förlänger AV-ledningstiden. Använd med försiktighet eftersom utveckling av AV-block av andra eller tredje graden (kontraindikation), unifascikulärt grenblock eller bifascikulärt grenblock med eller utan samtidigt AV-block (trifascikulärt

block) innebär att behandlingen med verapamilhydroklorid måste avbrytas och lämplig behandling sättas in, vid behov.

Verapamilhydroklorid påverkar AV- och SA-noderna och kan i sällsynta fall ge andra eller tredje gradens AV-block, bradykardi och i extrema fall asystoli. Detta är mer sannolikt hos patienter med sjuka sinus-syndrom (sjuk sinusknuta), vilket är vanligare hos äldre patienter.

Asystoli hos andra patienter än de med sjuka sinus-syndrom är vanligtvis kortvarig (några sekunder eller kortare), med spontankonvertering till nodal rytm eller normal sinusrytm. Om detta inte sker omedelbart bör lämplig behandling inledas omgående. Se avsnittet Biverkningar.

Patienter med hjärtsvikt eller patienter med risk för hjärtsvikt bör digitaliseras fullständigt före verapamilbehandling eftersom verapamil kan förvärra eller påskynda hjärtsvikt.

Stor försiktighet bör iakttas vid:

Första gradens AV-block, bradykardi < 50 slag/min, hypotoni < 90 mmHg systoliskt och ventrikeltakykardi (QRS-komplex ≥ 0,12 sek.).

Om akuta kardiovaskulära biverkningar uppstår, behandla som vid överdosering (se avsnitt Överdosering).

Patienter med hjärtsvikt och en ejektionsfraktion på mer än 35 % bör vara kompenserade innan verapamilbehandlingen inleds och bör behandlas adekvat under hela behandlingen.

Intravenös verapamilhydroklorid ger ofta en sänkning av blodtrycket under baslinjenivåerna som vanligtvis är övergående och asymtomatisk men kan leda till yrsel.

Verapamilhydroklorid ska användas med försiktighet till patienter med sjukdomar med påverkad neuromuskulär överföring (t.ex. myasthenia gravis, Lambert-Eatons syndrom, långt framskriden Duchennes muskeldystrofi).

Andningsstillestånd har rapporterats hos en patient med progressiv muskeldystrofi efter administrering av verapamil.

Intravenös verapamilhydroklorid har använts samtidigt med digitalis-läkemedel. Eftersom båda läkemedlen saktar ned AV-ledningen bör patienterna övervakas med avseende på AV-block eller kraftig bradykardi.

Intravenös verapamilhydroklorid har administrerats till ett litet antal patienter som fått oral kinidin. Några få fall av hypotoni har rapporterats hos patienter som tar oralt kinidin och som fått intravenöst verapamilhydroklorid.

Försiktighet bör därför iakttas vid kombination av dessa läkemedel.

En studie på friska frivilliga visade att samtidig administrering av flekainid och verapamilhydroklorid kan ha additiva effekter som minskar myokardkontraktiliteten, förlänger AV-ledningen och förlänger repolariseringen.

Tills data om möjliga interaktioner mellan verapamilhydroklorid och disopyramid har erhållits ska disopyramid inte administreras inom 48 timmar före eller 24 timmar efter administrering av verapamilhydroklorid.

Ömsesidig potentiering av kardiovaskulära effekter (AV-block av högre grad, sänkning av hjärtfrekvensen i högre grad, induktion av hjärtsvikt och potentierad hypotoni) kan förekomma. Asymtomatisk bradykardi (36 slag/minut) med en vandrande pacemaker i förmaken har observerats hos en patient som samtidigt fick ögondroppar med timolol (en adrenerg betablockerare) och oral verapamilhydroklorid.

Intravenös verapamilhydroklorid har administrerats till patienter som fått orala betablockerare. Eftersom båda läkemedlen kan sänka myokardiell kontraktilitet eller AV-ledning bör möjligheten till skadliga interaktioner övervägas. Samtidig administrering av intravenösa betablockerare och intravenös verapamilhydroklorid har resulterat i allvarliga biverkningar (se Kontraindikationer), särskilt hos patienter med svår kardiomyopati, kongestiv hjärtsvikt eller nyligen inträffad hjärtinfarkt. Intravenös verapamilhydroklorid och intravenösa adrenerga betablockerare (t.ex. propranolol), bör inte administreras i nära anslutning till varandra (inom några timmar), eftersom båda kan ha en dämpande effekt på myokardiell kontraktilitet och AV-ledning.

I sällsynta fall har allvarliga hemodynamiska biverkningar förekommit efter intravenös administrering av verapamil till nyfödda och spädbarn. Försiktighet bör därför iakttas vid administrering av Veramacor till små barn.

Även om nedsatt njurfunktion i robusta jämförande studier har visat sig inte ha någon effekt på verapamils farmakokinetik hos patienter med njursvikt i slutstadiet, tyder flera fallrapporter på att verapamil bör användas med försiktighet och med noggrann övervakning hos patienter med nedsatt njurfunktion.

Verapamil kan inte avlägsnas genom hemodialys.

Använd med försiktighet hos patienter med kraftigt nedsatt leverfunktion.

En liten del av de patienter som behandlas med verapamilhydroklorid reagerar med livshotande biverkningar, inklusive snabb kammarfrekvens (vid förmaksfladder/-flimmer i närvaro av en extra ledningsbana), markant hypotoni eller extrem bradykardi/asystoli).

Dette läkemedel innehåller mindre än 1 mmol natrium (23 mg) per 2 ml ampull d.v.s. är näst intill ”natriumfritt”.

Veramacor kan spädas med natriumkloridlösning 9 mg/ml (0,9 %) eller Ringer-acetat för infusion, vilket måste beaktas om läkemedlet ges till patienter som ordinerats natriumfattig kost (se avsnitt Särskilda anvisningar för destruktion och övrig hantering).

Följande biverkningar har rapporterats med verapamil från kliniska studier, erfarenhet efter godkännande för försäljning eller kliniska fas IV-studier och listas nedan per systemorganklass.

Frekvenserna definieras som:

mycket vanliga (≥1/10) vanliga (≥1/100 till <1/10) mindre vanliga (≥1/1 000 till <1/100) sällsynta (≥1/10 000 till <1/1 000) mycket sällsynta (< 1/10 000) ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data)

De vanligaste rapporterade biverkningarna var:

huvudvärk, yrsel, gastrointestinala störningar: illamående, förstoppning och buksmärtor, bradykardi, takykardi, hjärtklappning, hypotoni, rodnad, perifert ödem, trötthet.

¹Ett fall av förlamning (tetrapares) i samband med kombinerad användning av verapamil och kolkicin har rapporterats efter godkännande för försäljning. Detta kan ha orsakats av att kolkicin passerade blod-hjärnbarriären på grund av CYP3A4- och P-gp-hämning av verapamil. Se avsnitt Interaktioner med andra läkemedel och övriga interaktioner.

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning via

Läkemedelsverket Box 26 751 03 Uppsala Webbplats: www.lakemedelsverket.se

Farmakoterapeutisk grupp: Selektiva kalciumantagonister med direkta effekter på hjärtat, fenylalkylaminderivat.

ATC-kod: C08DA01

Verapamilhydroklorid är ett vitt eller nästan vitt kristallint pulver. Det är praktiskt taget luktfritt och har en bitter smak. Det är lösligt i vatten, lättlösligt i kloroform, svårlösligt i alkohol och praktiskt taget olösligt i eter.

Det kemiska namnet på verapamilhydroklorid är bensenacetonitril, α-[3-[{2-(3, 4-dimetoxifenyl) etyl} metylaminol]propyl]-3, 4-dimetoxi-α-(1-metyletyl) hydroklorid.

Dess molekylmassa är 491,07 molekylformeln är C27H38N204 • HCl.

Verkningsmekanism och farmakodynamiska effekter: verapamil hämmar det transmembrana inflödet av kalciumjoner i hjärtat och i den vaskulära glatta muskelcellen. Myokardiets syrebehov minskar direkt på grund av effekten på myokardcellens energiförbrukande metaboliska processer och indirekt på grund av minskad efterbelastning.

På grund av sin effekt på koronarkärlens glatta muskulatur förbättrar verapamil blodflödet i myokardiet, även i poststenotiska områden, och lindrar koronarspasm.

Dessa egenskaper bidrar till verapamils antiischemiska och antianginala effekt vid alla typer av kranskärlssjukdom.

Verapamil har en tydlig antiarytmisk effekt, särskilt vid supraventrikulära arytmier. Den fördröjer impulsledningen i AV-noden. På grund av detta återställs sinusrytmen och/eller normaliseras kammarfrekvensen, beroende på typen av arytmi.

Frekvensen påverkas normalt inte, eller sänks endast minimalt.

Verapamils antihypertensiva effekt beror på en minskning av det perifera kärlmotståndet, utan att hjärtfrekvensen ökar som en reflexreaktion. Redan vid behandlingens första dag sjunker blodtrycket, och denna effekt kvarstår även vid långtidsbehandling.

Injektions-/infusionsvätska, lösning En klar, steril, färglös vattenlösning.

I sällsynta fall, bland annat när patienter med svår kardiomyopati, kongestiv hjärtsvikt eller nyligen genomgången hjärtinfarkt fick intravenösa adrenerga betablockerare eller disopyramid samtidigt med intravenös verapamilhydroklorid, har allvarliga biverkningar inträffat.

Samtidig användning av verapamilhydrokloridinjektion med läkemedel som minskar den adrenerga funktionen kan resultera i ett överdrivet hypotensivt svar.

Metaboliska in vitro-studier indikerar att verapamilhydroklorid metaboliseras av cytokrom P450 CYP3A4, CYP1A2, CYP2C8, CYP2C9 och CYP2C18. Verapamil har visats hämma CYP3A4-enzym och P-glykoprotein (P‐gp). Kliniskt signifikanta interaktioner har rapporterats med hämmare av CYP3A4 som orsakat höjda plasmanivåer av verapamilhydroklorid medan inducerare av CYP3A4 har orsakat sänkta plasmanivåer av verapamilhydroklorid. Patienter ska därför övervakas med avseende på

läkemedelsinteraktioner. Samtidig administrering av verapamil med ett läkemedel som är känt för att primärt metaboliseras av CYP3A4 eller som är känt för att vara ett P-gp-substrat kan förknippas med förhöjda läkemedelskoncentrationer som kan öka eller förlänga både terapeutiska och negativa effekter av det samtidiga läkemedlet.

Vid samtidig administrering av verapamil och läkemedel med kardiodepressiv verkan och/eller hämmande effekter på impulsgenerering eller ledning, t.ex. betareceptorblockerare, antiarytmika och inhalationsanestetika, bör man vara uppmärksam på eventuella additiva effekter (AV-blockad, bradykardi, hypotoni, hjärtsvikt).

Framför allt ska verapamil inte administreras intravenöst om patienten står på betareceptorblockerare (utom på intensivvården).

Den blodtryckssänkande effekten av verapamil måste beaktas hos patienter som får blodtryckssänkande läkemedel.

Det finns inga adekvata och välkontrollerade studier på gravida kvinnor.

Djurstudier visar inga direkta eller indirekta skadliga reproduktionstoxikologiska effekter.

Eftersom reproduktionsstudier på djur inte alltid ger ett förutsägbart svar för människor ska verapamil under graviditet (särskilt under den första trimestern) endast användas om läkaren anser att det är absolut nödvändigt.

Verapamil passerar placentabarriären och kan påvisas i navelsträngsblodet vid förlossningen.

Verapamilhydroklorid/metaboliter utsöndras i bröstmjölk. Begränsad erfarenhet av oral administrering visar att spädbarnets relativa dos av verapamil är liten (0,1-1 % av moderns orala dos), vilket tyder på att verapamil kan vara förenligt med amning.

En risk för det nyfödda barnet/spädbarnet kan inte uteslutas. På grund av risken för allvarliga biverkningar hos ammande spädbarn ska verapamil endast användas under amning om det är absolut nödvändigt för moderns välbefinnande.

På grund av dess blodtryckssänkande effekt kan verapamilhydroklorid, beroende på det individuella svaret, påverka reaktionsförmågan till den grad att förmågan att framföra ett fordon, använda maskiner eller arbeta under riskfyllda förhållanden försämras. Detta gäller särskilt i början av behandlingen, när

dosen höjs, vid byte från annat läkemedel och i kombination med alkohol. Verapamil kan öka nivån av alkohol och sänka elimineringshastigheten. Därför kan effekterna av alkohol öka.

Hypotoni, bradykardi upp till höggradigt AV-block och sinusarrest, hyperglykemi, stupor, metabolisk acidos och akut andnödssyndrom. Dödsfall har inträffat till följd av överdosering.

De sedvanliga intensivvårdsåtgärderna bör vidtas. Verapamilhydroklorid kan inte avlägsnas genom hemodialys.

Den specifika antidoten är kalcium, t.ex. 10-20 ml av en 10 % kalciumglukonatlösning som ges intravenöst (2,25-4,5 mmol), som vid behov upprepas eller ges som en kontinuerlig droppinfusion (t.ex. 5 mmol/timme). Följande åtgärder kan också vara nödvändiga:

Vid andra eller tredje gradens AV-block, sinusbradykardi, asystoli: Atropin, isoprenalin, orciprenalin eller pacemakerbehandling. Asystoli bör hanteras enligt standardbehandling, inklusive användning av beta-adrenerg stimulering (t.ex. isoproterenolhydroklorid).

Vid hypotoni: Dopamin, dobutamin, noradrenalin.

Om det finns tecken på fortsatt hjärtsvikt: Dopamin, dobutamin, vid behov upprepade kalciuminjektioner och eventuellt andra läkemedel som ökar hjärtats kontraktilitet i kombination med isoprenalin.

Verapamilhydroklorid är en racemisk blandning bestående av lika delar R- och S-enantiomer.

Verapamil metaboliseras i hög grad. Norverapamil, är en av 12 metaboliter som identifierats i urin, har 10-20 % av den farmakologiska aktiviteten hos verapamil och utgör 6 % av det utsöndrade läkemedlet. Plasmakoncentrationerna av norverapamil och verapamil vid steady-state är likartade. Steady-state efter flera doser en gång dagligen uppnås efter tre till fyra dagar.

Absorption Mer än 90 % av verapamil absorberas snabbt från tunntarmen efter oral administrering. Halveringstider på mellan 3 och 7 timmar har uppmätts för eliminering av oförändrad substans från plasma efter intravenös engångsdos och oral administrering. Biotillgängligheten är ungefär dubbelt så hög vid upprepad administrering. Matintag har ingen effekt på biotillgängligheten av verapamil.

Verapamil distribueras i stor utsträckning i kroppens vävnader, med en distributionsvolym på 1,8-6,8 l/kg hos friska personer. Ungefär 90 % av verapamil är bundet till plasmaproteinerna.

Verapamil metaboliseras i hög grad. Metaboliska in vitro-studier indikerar att verapamil metaboliseras av cytokrom P450 CYP3A4, CYP1A2, CYP2C8, CYP2C9 och CYP2C18. Hos friska män genomgår oralt administrerad verapamilhydroklorid en omfattande metabolism i levern. 12 metaboliter har identifierats, varav de flesta endast i spårmängder. De flesta metaboliterna har identifierats som olika N- och O-dealkylerade produkter av verapamil. Av dessa metaboliter är det bara norverapamil som har någon märkbar farmakologisk effekt (cirka 20 % av modersubstansens), vilket observerades i en studie med hundar.

Vid kranskärlssjukdom och hypertoni hittades ingen korrelation mellan den terapeutiska effekten och plasmakoncentrationen. En definitiv korrelation med plasmanivån fastställdes endast för effekten på PR-intervallet.

Efter intravenös infusion elimineras verapamil bi-exponentiellt, med en snabb tidig distributionsfas (halveringstid cirka fyra minuter) och en långsammare terminal elimineringsfas (halveringstid två till fem timmar). Efter oral administrering är halveringstiden för eliminering tre till sju timmar. Ungefär 50 % av en administrerad dos elimineras renalt inom 24 timmar och 70 % inom fem dagar. Upp till 16 % av en dos utsöndras via faeces. Ungefär 3-4 % av renalt utsöndrat läkemedel utsöndras oförändrat.

Det totala clearancevärdet för verapamil är nästan lika högt som det hepatiska blodflödet, cirka 1 l/tim/kg (intervall: 0,7‐1,3 l/tim/kg).

Begränsad information om farmakokinetiken hos den pediatriska populationen finns tillgänglig. Efter intravenös dosering var den genomsnittliga halveringstiden för verapamil 9,17 timmar och det genomsnittliga clearancevärdet var 30 l/tim, medan det är cirka 70 l/tim för en vuxen på 70 kg. Plasmakoncentrationerna vid steady-state verkar vara något lägre i den pediatriska populationen efter oral dosering jämfört med de koncentrationer som observerats hos vuxna.

Åldrande kan påverka verapamils farmakokinetik hos hypertensiva patienter. Halveringstiden kan förlängas hos äldre. Den antihypertensiva effekten hos verapamil verkar inte påverkas av ålder.

Nedsatt njurfunktion påverkar inte verapamils farmakokinetik, vilket visats i jämförande studier hos patienter med njursvikt i slutstadier och patienter med friska njurar. Verapamil och norverapamil elimineras inte nämnvärt via hemodialys.

Verapamils halveringstid är förlängd hos patienter med nedsatt leverfunktion på grund av lägre oral clearance och större distibutionsvolym.

Intravenöst administrerat verapamilhydroklorid, har visat sig metaboliseras snabbt.

Reproduktionsstudier har utförts på kaniner och råttor med orala verapamildoser på upp till 180 mg/m²/dag och 360 mg/m²/dag (jämfört med en maximal rekommenderad oral daglig dos på 300 mg/m² för människor) och har inte visat några tecken på teratogenicitet. Hos råttor var dock en dos som liknade den kliniska dosen (360 mg/m²) embryocidal och fördröjde fostrets tillväxt och utveckling. Dessa effekter inträffade vid toxicitet hos modern (vilket avspeglades i minskat födointag och viktökning hos moderdjur). Denna orala dos har också visat sig orsaka hypotoni hos råttor. Det finns dock inga adekvata och välkontrollerade studier på gravida kvinnor.

De kardiovaskulära fynden och den diffusa gingivala hyperplasi som ses vid kronisk toxicitet av verapamilhydroklorid uppmärksammas i avsnitt Biverkningar (Biverkningar).

Natriumklorid Saltsyra, 10 % (för pH-justering) Vatten för injektionsvätskor

Veramacor 2,5 mg/ml injektions-/infusionsvätska, lösning är inkompatibel med lösningar med pH över 6,5.

Av stabilitetsskäl rekommenderas inte denna produkt för spädning med natriumlaktatinjektion, USP i polyvinylkloridpåsar.

Blandning av intravenös verapamilhydroklorid med albumin, amfotericin B, hydralazinhydroklorid eller trimetoprim och sulfametoxazol bör undvikas.

Då blandbarhetsstudier saknas skall detta läkemedel inte blandas med andra läkemedel förutom de som anges i avsnitt Särskilda anvisningar för destruktion och övrig hantering.

4 år

Den kemiska och fysikaliska stabiliteten vid användning av Veramacor 2,5 mg/ml injektions- /infusionsvätska, lösning efter spädning till 0,05 mg/ml eller 0,5 mg/ml har visats i 24 timmar vid 25 ºC och 24 timmar vid 2 ºC till 8 ºC.

Ur mikrobiologisk synvinkel bör den beredda lösningen användas omedelbart om inte spädningsmetoden utesluter risken för mikrobiell kontaminering. Om produkten inte används omedelbart ansvarar användaren för förvaringstid och förvaringsbetingelser före användning.

Inga särskilda temperaturanvisningar.

Förvara ampullerna i ytterkartongen. Ljuskänsligt.

Läkemedlet tillhandahålls i ampuller av färglöst glas med en märkning för öppning av ampullen. Det sitter en självhäftande etikett på varje ampull.

10 ampuller är förpackade i en blisterstrip av PVC.

Varje kartong innehåller 1 blisterstrip.

För att förbereda en infusion kan natriumklorid 9 mg/ml (0,9 %), glukos 50 mg/ml (5 %), Ringer- acetat eller liknande lösningar (pH ≤ 6,5) användas för att späda till en koncentration på 0,05 mg/ml eller 0,5 mg/ml.

Parenterala läkemedel ska inspekteras visuellt för partiklar och missfärgning före administrering, när lösning och behållare tillåter det.

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.

Veramacor 2,5 mg/ml injektions-/infusionsvätska, lösning

1 ml lösning innehåller 2,5 mg verapamilhydroklorid.

En ampull innehåller 2 ml lösning innehållande 5 mg verapamilhydroklorid.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen

Macure Pharma ApS Hejrevej 39, DK-2400 Köpenhamn NV Danmark

62522

2023-02-28

2023-02-28

Ytterligare information om detta läkemedel finns på Läkemedelsverkets webbplats http://www.lakemedelsverket.se